Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Kram

Heads up, 1 februari är Hug a Korean Day! Krama alla fina koreaner ni känner extra mycket.  Eventet finns på facebook om ni är nyfikna.

Annonser

Read Full Post »

Barnhem

Jag snuddade bara vid detta ämnet när jag återberättade vad som hände i Seoul och tänkte att jag skulle utveckla lite mer hur det kändes att besöka barnhemmen. Främst för att för några månader sedan publicerades det en liten artikel på SWS koreanska hemsida där Jungae, Maries buddy och Wook, Linns buddy svarade på tre frågor. Tyvärr finns artikeln bara på koreanska men man kan hitta den här. När vi var hos Lisa passade vi på att låta Hakjun översätta den åt oss.

De första två frågorna handlade främst om SWS men den sista frågan löd: Vad vill du säga till bebisarna som kommer adopteras bort? Jag blev väldigt känslomässigt berörd av frågan så om jag har missuppfattat något beror det främst på mig själv och inte Hakjuns översättning. Jungaes svar var att hon har träffat den person som du (läs adoptivbebisen) kommer att bli i framtiden och att du är en lycklig och framgångsrik människa. Wook svarade att alla människor föds med tomma fickor och det viktiga är vad man fyller fickorna med. Fyller man de med sten kommer det bara vara sten i fickorna, fyller man de med guld kommer man att ha guld i fickorna. Sedan dess har jag funderat på vad jag skulle vilja säga till adoptivbarnen som väntar på hem i Korea.

~~~

Alla bilderna har jag lånat av Linn. Var snäll och respektera hennes bilder.

Under Welcome Homeprogrammet skulle vi en dag volontärarbeta på ett av SWS barnhem i Seoul. Just detta låg i samma hus som vi bodde i före och efter programmet, SWS Guest House. Det hade vi inte haft en aning om och vi blev ganska chockade när vi insåg att det var massa bebisar på våningarna under oss. De yngsta var födda i juni (vi var där i augusti), alltså endast två månader gamla och de äldsta runt 5-6 månader. De flesta bor en tid på barnhemmet innan de placeras i fosterfamilj.

I likhet med de andra volontärarbetarna fick vi av oss skorna och ta på oss rosa morgonrockar i bomull innan vi släpptes in till bebisarna. Det var oerhört varmt och kvavt därinne. Vet inte om det är någon kulturell skillnad för personligen tyckte jag att det var alldeles för varmt för små bebisar. I de olika rummen var barnen uppdelade efter ålder. Fullt med små spjälsängar stod på rad. De allra flesta hade mobiler hängades ovanför. I rummen för de lite äldre bebisarna fanns dessutom flera olika sorters babysitters. På sängen stod barnets namn och alla bebisarna hade en korresponderande namntag runt fotleden. De flesta bebisarna var klädda i vita, rosa eller blå kläder men färgen på kläderna utgjorde ingen indikation på könet på bebisen.


tag

 

Jag och Linn hamnade först inne hos de små tvåmånadersbebisarna. Vi började givetvis att gråta och höll på att bli utkörda av en socialarbetare innan hon förstod att vi inte snorade för att vi var förkylda utan för att vi grät. Jag grät för bebisarna, de var så små och vad skulle hända med de i framtiden? Skulle de få fina familjer och bli älskade? Skulle de kanske åka till Sverige och dela mitt modersmål? Skulle de bli lyckliga? Jag grät också för min egen skull. För länge sedan var jag också en av dessa bebisar. Ett litet barn utan en egen familj och en oviss framtid.

linn

Det var stort att vara därinne. Jag plockade upp en bebis så fort jag kom åt och fick en nappflaska med ersättning att ge. Det var ganska många andra volontärer där. Uppenbarligen försökte de se till så att alla bebisar fick så mycket social kontakt som möjligt. Trots detta blev man ibland tvungen att lägga ifrån sig en bebis för att ta upp en annan gråtande med följden att den man hållit i tidigare började gråta istället. Det skar givetvis i hjärtat.

Inne hos de lite äldre bebisarna kunde man socialisera lite mer. De är ju vaknare och satt gärna uppe i babysitters, eller låg på golvet och försökte vända på sig. Volontärerna gungade dem i små gungor eller hade dem i knäet och lekte med dem. Jag tyckte att dessa bebisarna verkade nöjda.

bebis

För att vara ett barnhem var det ganska idylliskt måste jag nog tillstå. Inte alls någon känsla av instutition, det var mycket lugn stämning och volontärerna satt på golvet med barnen och småpratade som på vilken öppen förskola som helst. Ingen bebis behövde vänta på att bli bytt på eller ligga ensam och gråta särskilt länge. Alla var tjocka och goa. Nu har jag ju inget annat barnhem att jämföra med (de flesta har väl aldrig besökt något) men att det ska vara bra på barnhem är ingen självklarhet, det tror jag ingen är naiv nog att tro.

barnhem

Jag fick nästan samma känsla på AMSA, ett rehabiliteringscenter för barn med olika handikapp. En del av barnen bodde här därför att deras biologiska föräldrar inte klarade av att ta hand om dem, andra för att de var övergivna och hade särskilda behov. Synen på rörelsehindrade och handikappade är inte samma i Korea som i Sverige. När jag rör mig i Stockholm ser jag dagligen människor med olika sorters handikapp, i Korea såg jag aldrig någon. Här finns det hissar på varje tunnelbanestation, i Seoul (där de dessutom har gigantiska stationer som täcker två kvarter) där det kan finnas över tio olika utgångar på en och samma station finns kanske en enda som är dåligt skyltad. Trots detta verkade även barnen på AMSA ha det bra. De hade tillgång till sjukgymnastik, undervisning och stöd och jag fick uppfattningen att detta kanske inte var självklart för alla handikappade barn i Korea.

~~~

Vad säger man då till ett barn som väntar på sin familj? Det enda jag kommer att tänka på är Aibileens ord till de många barnen hon tog hand om i Kathryn Stocketts bok The Help.

 

You is kind.

You is smart.

You is important.

 

Read Full Post »

Tips

Det finns en mycket bra artikel om internationell adoption i tidningen Fokus. Du kan läsa den här. Ovanligt nyanserat skrivet tycker jag. Om ni har åsikter vill jag väldigt gärna höra dessa!

~~~

Idag är det dags att gå tillbaka till skolbänken. Upprop på Institutionen för orientaliska språk 17.30. Jag bävar lite för att börja plugga igen, även om det är något jag verkligen vill lära mig. Studieteknik är ju en färskvara och jag tog examen 2001. Det är skrämmande länge sedan. Ser inte fram emot tentaplugg även om jag inbillar mig att jag faktiskt redan kan en hel del av det som utgör första terminen.

~~~

Jaejoong har släppt sin solodebutskiva och jag blev mycket positivt överraskad. Mycket mörkare, rockigare och tuffare än vad jag trodde att det skulle vara. Jaejoong är en del av JYJ och hjärnan bakom min favoritlåt.

 

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Helg

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Kollega

Jag arbetar på en medelstor arbetsplats där det finns flera olika yrkesgrupper som inte nödvändigtvis har någon kontakt sinsemellan.  Det innebär att det finns många människor jag känner till utseendet men inte vet namnet på.

En av dessa kollegor som jag inte vet namnet på har lagt sig till med en ny vana. De senaste två gångerna vi stött på varandra har han hälsat genom thaihälsning, dvs bugning med handflatorna mot varandra (Luciastyle). Ju högre upp nman håller händerna, desto mer respekt visar man.

Detta stör mig vansinnigt av flera skäl men främst för att:

1. Jag är inte Thailändska.
2. Han utgår enbart från mitt utseende och förutfattade meningar.

Antagligen tycker han själv att han är oerhört världsvan, jag blir bara trött.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Välkommen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Artikel

Min idol Patrik  (aka Pudding) blir intervjuad i DN idag angående hans bok Gul utanpå som släpps 21 januari.

Läs artikeln Hemma kan vara flera platser! Själv ska jag bygga ett altare där jag kan tillbe honom.

Read Full Post »

Older Posts »