Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘banan’ Category

@sweden

Har ni twitter? @sweden är Sveriges officiella twitterkonto. Unikt för kontot är att varje vecka är det en ny svensk som twittrar, som blivit utsedd genom att nominera sig själv eller någon annan.

Den här veckan är det Maria som är @sweden. Maria är en ytlig bekantskap. Vi träffades först på ett spelforum där vi båda stack ut eftersom vi var tjejer. Första gången vi träffades IRL hejdade jag henne på T-centralen och presenterade mig genom min gamertag.

Igår fick Maria frågan som alla svenskar med ickesvenskt utseende får hela tiden och som jag ondgjort mig lite över här på bloggen. Where are you from? Det torde ju vara uppenbart att den officiella @swedentwittraren är svensk. Det torde också vara uppenbart att hen som ställde frågan inte menar något illa. Maria svarade idag på ett så fint och nyanserat sätt att en annan twittrare gjorde en storify av hennes inlägg.

Du kan läsa den här och jag föreslår att du gör det!

Edit: om nu någon händelsevis skulle vilja följa mig på twitter är det jag som är @Minabirgitta

Annonser

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Samtal

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Svar

Här kommer äntligen mina svar på era frågor. Om ni känner att ni inte riktigt fått svar eller har följdfrågor är det bara att fortsätta fråga! Jag har inte haft tur med detta inlägget och fått skriva om mer än en gång pga ofrivillig bortnavigation vilket gör att det kanske är lite osammanhängade här och var.

Martin frågar:

Du har bloggat i snart ett år. Inte så jättelänge, men hur känner du att skrivandet har förändrat dig?

Skrivandet i sig har nog inte spelat någon roll men ämnet har gjort att jag har funderat mer på mitt liv. Jag funderar mer kritiskt på hur jag blir bemött och mina egna reaktioner. Jag har inte åstadkommit någon större förändring på reaktionerna än men det jobbar jag på. Jag gillar inte alls att läsa det jag skrivit tidigare, även om det bara råkar vara några månader gammalt. Kommer på att jag borde formulerat mig annorlunda men orkar ändå inte peta i texten. Från början var ju bloggen mest tänkt att vara en rapport till vänner och familj medan jag var i Korea men jag tjuvstartade med lite information för mig själv och för att komma igång med skrivandet. Att andra vill läsa och kanske hitta lite information här är en rolig bonus.

Så undrar jag om du använder ditt koreanska förnamn någon gång och kanske vad du känner för det?

Mina, 미나, är faktiskt mitt förstanamn även om det inte är mitt tilltalsnamn. Jag tycker att det är ganska fint och så får det ju pluspoäng för att det är internationellt gångbart, till skillnad från Birgitta. Det är också skälet till att jag numera är Mina med alla koreanska vänner, det är mycket enklare för dem att säga det. Jag vet inte vem som gett mig namnet, antagligen är det en socialarbetare. Familjenamnet jag fick stämmer nämligen inte alls med varken min biomor eller min biofars familjenamn. Som kuriosa kan jag berätta att Mina är ett rent koreanskt namn, dvs det har inget ursprung i kinesiskan och betyder därmed inte heller något. Det är också ett av de vanligaste namnen i koreanska läroböcker, ex Mina går till affären för att köpa frukt.

Ulrika frågar:

Jag undrar lite hur det är att vara adopterad, så klart har du inget att jämföra med, men jag tänker på rasism och fördomar är det något du har råkat ut för?

Jag tror att till minst 95% är mitt liv som precis som vilken annan svensk som helst. Att jag är adopterad är inget som jag går omkring och tänker på. De övriga 5% är främst tillfällen när någon annan talar om för mig, med ord eller handling, att jag är annorlunda. Intressant är att det nästan alltid är män som pekar ut mig som annorlunda, ytterst sällan kvinnor. Det blev en Wall of Text när jag började skriva om det här så det kommer i ett annat inlägg. Förkortat kan man säga att regelrätt rasism träffar jag på ytterst sällan men fördomar, framförallt sexualisering träffar jag på ganska ofta. (Här blir jag tvungen att tillägga att det varken beror på att jag är supersnygg eller anser mig vara det, utan faktiskt rena fördomar.)

Har du varit tillbaka många gånger i Seoul?

Nej, bara en gång. Under olika perioder i mitt liv har jag antingen tänkt att nej, jag är inte alls intresserad av att åka tillbaka, under andra perioder har jag verkligen velat men det har av olika anledningar inte blivit av. Vi svenskar som åkte tillsammans i somras planerar att åka tillbaka 2014. Jag har också lovat dottern att vi ska åka men inte specificerat när.

Jag såg att du åkt med SWS homeland tour, har dina föräldrar rest tillbaka tillsammans med dig?

Nej, det har inte blivit av än. Men de vart väldigt sugna på att åka efter att jag reste så vi får väl se.

Har du träffat din biologiska familj? (jag har inte hunnit läsa igenom din blogg ordentligt än) Är det något du funderar mycket över, dina biologiska föräldrar menar jag?

Det finns en del att läsa om detta i bloggen men jag kan sammanfatta det lite kort. Nej, jag har inte träffat min biologiska familj men SWS har lokaliserat min biomor. Hon vet om att jag varit i Seoul och bett om ett möte men hon vill inte träffas. Några troliga anledningar till det kan man läsa om här. Jag kan inte påstå att jag funderar så mycket på min biofamilj men jag skulle gärna vilja ha syskon. Det hade varit väldigt roligt. Sedan erkänner jag gärna att jag är väldigt avundsjuk på de som har kontakt med sina biofamiljer fastän den kontakten ofta verkar vara ganska komplicerad.

Vi vet inte mycket alls om vår sons biologiska föräldrar, så jag tror inte att han kommer att kunna söka sina rötter så lätt. Har SWS mer uppgifter än vad vi har?

Om han vill söka när han blir äldre rekommenderar jag definitvt att ta kontakt med SWS direkt. Jag har pratat med många adopterade om detta och det visar sig ofta att informationen som står i våra papper inte alltid överensstämmer med den informationen som SWS har. Det kan både göra det lättare och svårare att söka. Om du har läst Patrik Lundbergs bok Gul utanpå, ändrades ju hans uppgifter för att underlätta adoptionen. (Se även Deann Borshay Liems film, In the Matter of Cha Jung Hee.) Och ja, SWS har ofta mer uppgifter.

 Helga frågar:

Jag funderar ju själv mycket över adoption, både som företeelse och våra egna två adoptioner. Hur mycket ska man ventilera sina tankar som förälder, och hur mycket ska man avvakta och låta barnen själva ta initiativet? Jag vill förstås skapa en atmosfär där det ska vara fritt och odramatiskt att prata om adoptionen, samtidigt som jag vill respektera deras integritet. Samtidigt har jag märkt att Q har mer funderingar än jag först trodde, de kommer fram först när jag skrapar lite på ytan, det är som att han ibland behöver hjälp på traven.

Hur tänker du kring detta?

Först och främst, jag önskar verkligen att alla adoptivföräldrar talar om för sina barn att adoptionen är en privat angelägenhet som de inte behöver svara på frågor om alls om de inte vill. När jag var liten lärde vi oss att artigt svara på frågor. Man visste inte då hur kränkande många adopterade upplever det, att om och om igen svara på frågor om ‘riktiga föräldrar’ eller om vi vet varför våran mamma lämnade bort oss. Genom våra artiga svar har vi bundit vårt eget ris, frågorna fortsätter och drabbar även yngre generationer. Det finns givetvis vuxna adopterade som kanske inte tycker att frågorna betyder mycket men de är personliga och jag försöker lära mig att säga ifrån även för andra adopterades skull, inte bara för min egen.

Inom familjen ska man givetvis vara öppen. Kan givetvis bara tala för mig själv men när jag var liten ville jag gärna höra mamma och pappa berätta om adoptionen. Jag minns hur mina adoptionspapper låg i en låda i bokhyllan och hur vi brukade ta fram och titta på dem tillsammans. Sedan går ju intresset för ens egen adoption i vågor. Under hela skolåldern var jag mycket intresserad av Korea. Jag målade flaggan, gjorde ätpinnar i slöjden och ville gärna skriva ut mitt koreanska namn, inte bara mitt svenska.

I tonåren tappade jag helt intresset för Korea och min egen adoption. Då ville jag helst vara precis som alla andra. Om det kom ett inslag från Korea på tv brukade mamma och pappa ropa att jag skulle komma och titta och jag svarade allt som oftast att det skiter väl jag i. Jag minns också att jag läste Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten och kunde inte alls identifiera mig med det utanförskapet hon kände. Idag har jag läst om den och tycker snarare att boken träffar ganska mitt i prick, jag var bara lite för ung och hade haft en ganska skyddad uppväxt. Jag undvek också att skaffa vänner som var adopterade, förmodligen för att det fick mig att känna mig som det som jag är, lite annorlunda. Jag letade upp AKF en gång och blev förskräckt av de bittra tankegångarna och tänkte att jag kanske inte hade något gemensamt med andra adopterade förutom just adoptionen. Idag kan jag ofta förstå tankarna bakom bitterheten.

Sedan någon gång runt 30-årsåldern vaknade intresset igen. Jag lagade mycket koreansk mat hemma, lekte med tanken att lära mig koreanska och köpte lite böcker. Började lyssna på k-pop och kollade in koreanska tv-serier. Nu sitter jag här ett par år senare med ett gäng adopterade vänner, medlem i AKF, första koreanskatentan avklarad och med en blogg om att vara adopterad!

Vad vill jag då ha sagt med allt detta pladder? Jag tror att det är svårt att (inom familjen) tvinga fram ett samtal om adoption, vill de inte prata om det kommer de inte att göra det. Det som de kanske inte är beredda på att prata om kommer antagligen även att vara svårt för de att formulera (tänker på yngre barn) vilket gör gränsen för hur man kan prata om adoptionen blir ganska naturlig. Jag tror också att det är helt rätt att dela sina egna tankegångar med barnen. Dels kommer de att vara bättre förberedda när andra frågar, dels är familjen den enda de kan prata om adoptionen naturligt med, tills de är tillräckligt stora att söka sig adopterade vänner om de vill.

Själva intresset för landet tror jag inte heller går att pracka på barnen. Ibland kommer de att vara mer intresserade, ibland mindre. När jag var ointresserad hade man inte kunnat få mig intresserad vare sig med våld eller mutor. Om mina föräldrar tagit med mig till Seoul hade jag antagligen suttit och surat på hotellrummet hela tiden, sådär som bara en tonåring kan. Det kan vara roligt att försöka inkorporera landet i vardagen med små medel men oavsett så försvinner det ju inte, utan finns kvar när de är villiga att upptäcka det själva. 

 

Read Full Post »

Fördomar

Jag tycker mig märka att alla inte är medvetna om de fördomar som drabbar asiater. Visst, alla är inte jätteelaka men när jag hör något är det en bekräftelse på att min ras syns först, inte jag som människa. Som adopterad har jag fått höra en del av dessa fördomar från nära vänner, som givetvis inte menat illa utan bara växt upp med vit norm.

Kolla in den här filmen på Youtube där komikern Eliot Chang listar ‘Things Asians Hate’. Jag skojar inte om jag har hört 99% av alla fraserna, vissa hur många gånger som helst.

Ta sedan en titt på den här artikeln med medföljande video.

http:/http://gawker.com/5989028/university-student-posts-totally-not-racist-video-listing-all-the-reasons-hed-hate-to-be-asian

Inte samma humoristiska inställning men innehållet är mycket likt. Den studenten har lärt sig att vissa saker säger man inte och speciellt inte i sociala medier. Det betyder dock inte att asiater inte får höra dessa saker hela tiden, från okända men även från människor som ska vara våra vänner. Det är legitimt att dunka sin asiatiska killpolare i ryggen och göra sig rolig över att han säkerligen har den minsta kuken i gänget. Det är legitimt att att säga till sin asiatiska tjejkompis att man inte tycker att det är så fint med asiatiska ögon.

När jag var yngre höll jag med. Lika indoktrinerad med dessa värderingar själv! Mina normer är lika vita som alla andra svenskar. Normalutseendet för mig är ett etniskt svenskt utseende. Astrid Trotzig talar bland annt om det i detta programmet: Är gult fult?

http://www.ur.se/Produkter/174318-UR-Samtiden-Varning-for-ras-Ar-gult-fult?q=%C3%A4r+gult+fult%3F

Read Full Post »

Patrik

Det finns en ny fantastisk intervju i SvD idag. Jag blir så upprymd av att läsa den!

All makt åt Patrik, vår Befriare.

 

PS. Jag har givetvis läst Gul utanpå men redan lånat ut den, därför dröjer recensionen. Vill ha den i närheten när jag skriver.

Read Full Post »

Kollega

Jag arbetar på en medelstor arbetsplats där det finns flera olika yrkesgrupper som inte nödvändigtvis har någon kontakt sinsemellan.  Det innebär att det finns många människor jag känner till utseendet men inte vet namnet på.

En av dessa kollegor som jag inte vet namnet på har lagt sig till med en ny vana. De senaste två gångerna vi stött på varandra har han hälsat genom thaihälsning, dvs bugning med handflatorna mot varandra (Luciastyle). Ju högre upp nman håller händerna, desto mer respekt visar man.

Detta stör mig vansinnigt av flera skäl men främst för att:

1. Jag är inte Thailändska.
2. Han utgår enbart från mitt utseende och förutfattade meningar.

Antagligen tycker han själv att han är oerhört världsvan, jag blir bara trött.

Read Full Post »

Artikel

Min idol Patrik  (aka Pudding) blir intervjuad i DN idag angående hans bok Gul utanpå som släpps 21 januari.

Läs artikeln Hemma kan vara flera platser! Själv ska jag bygga ett altare där jag kan tillbe honom.

Read Full Post »

Older Posts »