Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘banan’ Category

Pendla

Idag blev jag för första gången tillfrågad om jag kommer från Mongoliet. Andra populära länder är Kina (på överlägsen första plats), Japan, Thailand och USA i form av Hawaii.

När jag åker tunnelbana i vaket tillstånd (vilket inte är jätteofta) gör jag två saker. Läser och lyssnar på musik. Sköter mig själv liksom.

Idag känner jag mig plötsligt iakttagen. När jag tittar upp sitter en äldre man på andra sidan gången och glor. Jag ignorerar honom och förbannar det faktum att jag glömde mobilen hemma vilket innebär att jag inte kan stänga ute eventuell konversation lika lätt.

– Är du från Mongoliet?

– Nej.

– Var kommer du ifrån?

Under ett kort ögonblick överväger jag att svara Sverige, alternativt, det ska du skita i gubbjävel. Det sistnämnda går bort, mest för att jag egentligen är trevlig och inte brukar svära åt folk fast jag vill och det förstnämnda går bort för jag vet att det bara bärgar för ytterligare följdfrågor. Istället tar jag den enkla vägen (trots att vi i helgen diskuterade detta och jag svor på att sluta mjäka) och svarar:

– Korea.

Mannen viftar med någon lapp och mumlar något om att det bara är för mongoler.

Personligen har jag aldrig känt någon speciell lust att fråga okända människor i lokaltrafiken var de kommer från, eller ens hur de mår idag. Jag tycker att det är lite creepy faktiskt men vad vet jag? Kanske är det bara jag som inte engagerar okända människor i konversation om deras etnicitet.

Annonser

Read Full Post »

Riskung

Häromdagen när jag återigen förlorade mig i Puddings blogg klickade jag på en länk. Det är ett par år sedan sist men ämnet är lika aktuellt och kontroversiellt fortfarande. Vid det här laget vet ni vad gula febern är och det är ett så vedertaget begrepp att Asian Girls finns med på bloggen Stuff White People Like som #11. Inlägget är gammalt (-08) men kommentarerna fortsätter att strömma in, 23,416 st senast jag kollade och det var där jag hittade mitt nya favoritord Rice King eller som jag kommer att kalla det, riskung och det definieras så här av Urban Dictionary:

A white male who only dates Asian women. Breed is marked by very distinct characteristics, including monochromatism of hair and skin, pronounced Adam’s apple, lanky physique, complete lack of fashion sense, and inability to carry on a conversation with any woman who has her own opinions and is capable of expressing them.
Muahahaha skrattade jag och ropade på sambon.Tycker du att det där stämmer in på mig frågade sambon? Nej, det gör det verkligen inte svarade jag. Möjligtvis det där med modet då nu när jag tänker på det (UT från min blogg din jävel!) men det andra stämmer inte alls. Till hans försvar kan jag väl tillägga att i enlighet med vår nördkodex träffades vi på teh interwebs och han visste sålunda inte alls hur jag såg ut eller ens om jag var av ‘female persuasion’. Hahaha ok, jag ska sluta nu. Det är dock lockande att hädanefter referera till sambon som ‘Riskungen’.
Medan vi ändå håller på och lär oss ny fantastisk vokabulär har jag ytterligare ett fint begrepp för er. Vi bevittnade detta med egna ögon under en av mina sista kvällar i Seoul. Vi var precis på väg att lämna en samgyeopsalrestaurang samtidigt som fyra andra som ätit på samma ställe. Två koreanska tjejer och två vita killar, varav den ena killen uppenbarligen är tillsammans med en av tjejerna. En av de adopterade tjejerna i mitt sällskap anmärker lite på den sistnämnda killens utseende (han passar han till punkt och pricka in på beskrivningen ovan, en tvättäkta rice king) och säger nåt i stil med att she could do better. Elakt, javisst. Han kanske var jättesnäll och fantastisk på alla sätt och vis men oavsett finns det en akronym för detta fenomen och det är LBH. Frågar du expats i Asien känner de säkerligen till det fina uttrycket Loser Back Home.
-Refers to expatriates (Usually hailing from North America or Europe) with low standards who create a completely different persona in their new country to cover for the fact that they are seen as complete douchebags back home.
-A characteristic LBH wears khaki pants/shorts, sandals with socks, and wife beaters. Sometimes they may wear sunglasses atop theirs heads, but never in the proper position.
-The LBH are increasing in number in many Asian countries, specifically Japan and China.
-They usually prey on Asian girls with low self esteem to compensate for never getting laid back in their home countries.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Tja, att det här med att kärlek mellan människor inte alltid uppfattas som man tror och man får vara beredd på att alla inte ser den på samma sätt. Att det inte är självklart för alla tjejer att gå på stan bredvid sin pappa utan att folk tror att man är en importfru, för tro mig, folk tittar.
~~~
Vad tycker då min ärade sambo om K-pop? Han får ju höra en del vare sig han vill eller inte. Trot eller ej väljer han en SuJu-låt som favorit. Videon till Opera finns inte på SMtowns officiella Youtube. SM lade allt krut på den japanska versionen av den här låten, den koreanska videon är mest en dansversion. Tyvärr är den inte synkad men låten hörs ju ändå. Super Junior med Opera, om sambon själv får välja:

Read Full Post »

Arv

Mamma, är jag kines?

Denna frågan fick jag av min nio-åriga dotter september. Jag blev så himla paff att min mun svarade innan jag hann tänka efter.

Nej, du är svensk.

Svensk är ju vad jag först och främst känner mig som, även om jag är stolt över mitt koreanska ursprung. Antagligen hade någon i skolan frågat henne om hon var just kines. Vi har inte pratat mycket om detta innan. Jag har alltid bara varit och sett ut som ‘mamma’. Barn lägger inte stor vikt vid etnicitet, speciellt inte när det gäller deras egna föräldrar. För att klargöra är dotterns pappa etnisk svensk (även om han inte kan räkna upp fem generationer) och hon är honhyol. Hon har svenskt tilltalsnamn och ett koreanskt andranamn, 유진, Yujin.

Efteråt gnagde händelsen i mig, mest på grund av mitt svar. Visst är vi svenska men inte heller min dotter kommer alltid att uppfattas som sådan. Jag pratade lite om det med en annan mamma efter filmvisningen och hon menade på att hon alltid uppfostrat sina barn till att vara stolta över sitt halvkoreanska ursprung. Det var det jag kände att jag missade när jag svarade att hon var svensk.

Häromdagen tog jag upp frågan igen.

Kommer du ihåg när du frågade mig om du var kines?

Va?

Ja, du frågade för ett tag sedan om du var kines och det är du ju inte. Mamma är ju korean så man kan säga att du är halvkorean och det är ju jättebra.

Mmm, visst.

Under denna korta konversation ser dottern ut som ett frågetecken.Uppenbarligen hade inte kinesgrejen gjort något stort intryck på henne för hon kom inte ihåg vad jag pratade om. Det är jag glad för.

En annan lina jag balanserar på är hur mycket koreanskt jag kan intressera henne för utan att det blir något tvång. Jag är ingen vidare tigermamma på något sätt men jag skulle gärna vilja att hon älskar Korea lika mycket som jag. Koreansk mat har funnits där nästan hela tiden och hon skyggar inte för chili. Ätpinnarna bemästrade hon på ett försök och hon har en app på sin mobil med koreanska glosor. Hon lyssnar lika gärna på k-pop som Eric Saade och sprider Big Bang vidare till sina kompisar. Jag berättade för henne om Koreanska skolan och fick precis det svaret jag ville ha, nämligen att hon skulle vilja gå och lära sig. Än så länge är hon lite för ung för att orka ta sig in till Stockholm varje lördagsförmiddag men om hon fortfarande vill om ett par år ska det bli ett nöje att åka med henne. Jag har lovat att vi ska åka till Korea och det pratar hon ofta om.

När jag var liten var det roligt med Korea. Jag målade taegeukgi och gjorde ätpinnar i slöjden. Under tonåren dog tyvärr intresset helt trots att mina föräldrar försökte uppmuntra det så gott det gick. Mina första erfarenheter som vuxen av andra adopterade var tyvärr negativa och därmed distanserade jag mig från adoptionssvängen och allt var det innebar, tyvärr även Korea och min egen identitet som adopterad.

Om ett par veckor ska jag ta med dottern på AKF’s julfest. Det blir första gången hon får följa med på en händelse där det kommer att vara massa andra adopterade koreaner och deras barn. Ska bli intressant att se vad hon tycker.

~~~

Dalshabets senaste heter Have, Dont’ Have. Videon är så där underbart knäpp som bara en K-pop-video kan vara. Den påminner mig lite grann om Wondergirls Tell Me -video, lite samma känsla.

Read Full Post »

Sned

Vad menas egentligen när man säger att asiater har sneda ögon? Jag fattar det inte. Tittar mig i spegeln och försöker se vad det är som är så snett.

Uppenbarligen måste något vara snett eftersom många velat tala om det för mig. Allt från klassiker som tjing tjong kines, ackompanjerat av fingrar i ögonvrårna till har du widescreen? För att inte tala om min personliga favorit; Har du mindre synfält än oss andra, där andra givetvis syftar på normala, vita människor. (Är det stötande att säga vita människor förresten? Tar ni illa upp?)

Visst, mina ögon är lite mindre än västerlänningars. De har även lite annorlunda form, det är jag med på. Men sneda?

Din mamma är sned.

~~~

Juniels andra minialbum släpptes igår. Titelsången heter Bad Man och är mycket bra.

Read Full Post »

Pudding

För några år sedan när jag fortfarande levde i förnekelse angående hela adoptionsgrejen hittade jag en blogg som jag trots allt inte kunde låta bli att läsa. Jag slukade allt som skrevs men som så ofta händer blev inläggen färre och färre och jag slutade titta in. Jag pratar förstås om Pudding aka Patrik Lundberg. Kommer ni ihåg incidenten med Kinapuffarna? Det var Patriks text som startade debatten.

 

Patrik har skrivit en bok som släpps i januari. Med tanke på hans bloggtexter är jag tämligen säker på att den kommer vara fantastisk. Här är trailern till Gul utanpå men jag rekommenderar verkligen att ni ägnar er ett par timmar åt att läsa bloggen.

 

~~~

Jag har inte haft tid att lyssna in någon ny k-pop och det var länge sedan jag delade nåt från Sistar. Alone är en riktigt bra låt men videon är lite tråkig.

Read Full Post »

Minoritet

En annan sak som diskuterades efter filmvisningen var uppfattningen att asiater är en model minority. Okänt för mig som svensk men vanligt i USA och jag har inga problem med att förstå hur/varför begreppet tillkommit.

Till minoriteter i USA räknas bla afroamerikaner, latinamerikaner och asienamerikaner. Asienamerikaner brukar räknas som ‘the model minority’. Model minority är ett begrepp som åsyftar en etnisk eller religiös grupp människor som lyckas bättre än medelmedborgaren. Med lyckas menar man oftast hög inkomst och utbildning men man kan även korrelera med låg brottslighet och hög familjestabilitet.

Även om vi inte pratar om det, eller sätter en etikett på det gäller ungefär samma värderingar i Sverige. Asiater diskrimineras också men inte i samma utsträckning som ex afrikaner eller araber. Faktum är att en del fördomar om asiater knappast kan räknas som negativa egenskaper. Vi är bra på matematik, vi är intelligenta, vi jobbar hårt. Det är dock stor skillnad på hur asiatiska män och kvinnor uppfattas. Män är ickeåtråvärda nördar, kvinnor är undergivna men översexuella. Att vi inte diskrimineras lika tydligt gör dock att det är helt ok att driva med oss. Det är tabu att säga neger (rätt) men tjing tjong går bra (fel). Asiater förväntas kunna ta ett skämt och bjuda på sig själva. Det händer inte helt sällan att yngre män säger tjing tjong till mig när jag kliver av tunnelbanan. Ofta är det yngre män av andra minoriteter. Jag brukar ignorera det men kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om jag svarade med samma mynt? Ett himla liv kan jag tänka mig. Nu vill jag varken sänka mig till samma nivå eller bli nerslagen men idag slog tanken mig.

Det fulaste någon sagt till mig tänker jag inte skriva ut här, mest för att jag inte vill ha sånt på bloggen. I vilket fall som helst var jag vuxen och personen som talade var en tonåring under en professionell situation. Det rörde mig inte i ryggen. Jag är mer rädd för vad min dotter kommer att få höra när hon blir äldre. Jag hoppas att det inte blir så illa som för Fatoush’s tio-åriga son och om det blir det hoppas jag att det finns rakryggade människor som står upp för henne.

~~~

B1A4 har en ny låt ute som heter Tried to Walk. Ni kommer väl ihåg var gruppens namn kommer från? Ledtråd.

Read Full Post »

Film

På lördagen lyckades jag att i tid ta mig till Nam Kang för en filmvisning och diskussion med Deann Borshay Liem. Filmvisningen var inne i karaokerummet, där det finns två skärmar för att alla ska kunna se. Deann är adopterad från Korea och växte upp i USA. Hon är producent, regissör och manusförfattare, har gjort två filmer om adoption och jobbar på en tredje. Det var den andra filmen som visades, In the Matter of Cha Jung Hee. Cha Jung Hee bodde en kort tid på samma barnhem som Deann. Under tiden började Cha Jung Hee (med hjälp av en socialarbetare) att brevväxla med en amerikansk familj och de ansökte om att få adoptera henne. En månad innan Jung Hee skulle resa till USA kom hennes biologiska pappa till barnhemmet och hämtade henne. Istället ändrade de den då 8-åriga Deanns papper så att hon blev Cha Jung Hee och skickade henne istället. Filmen handlar till stor del om Deanns sökande efter Jung Hee, kvinnan vars liv Deann fick leva.

Filmen var gripande på mer än ett sätt och behandlar tankar om identitet som är gemensamma för alla adopterade. Det var också roligt att se att Shinye, den socialarbetare som har hand om min röttersökning, var den som hjälpte Deann att hitta sina filer. Vill inte avslöja för mycket om filmen men rekommenderar den varmt. Om ni får en möjlighet att se den gör det! Deanns första film heter First Person Plural och handlar om hur hon återupptäcker sin biofamilj som hon hade förträngt. Nu jobbar hon på Geographies of Kinship – The Korean Adoption Story, en berättelse om Koreas internationella adoptionshistoria från 50-talet och framåt, där man får följa adopterade i olika länder och deras tankar om att vara ex Koreasvenskar.  Hon visade ett litet smakprovpå den filmen också och det ska bli så spännande att se den när den är klar.

Efter filmen följde en diskussion där Deann svarade på frågor. Hon bekräftade bla det som jag skrivit om tidigare, att när man var ung och växte upp i en vit familj, spelade det ingen roll att man bodde i heterogena USA, det saknades ändå asiatiska förebilder. Däremot har hon som äldre haft mycket kontakt med den asiatisk-amerikanska befolkningen i allmänhet och den koreansk-amerikanska befolkningen i synnerhet. Idag identiferar hon sig som Koreansk-amerikan.

Det verkade också som att hon hade uppmuntrats att känna tacksamhet för adoptionen, kanske inte av sin familj men av sin omgivning. Deann adopterades som ett efterkrigsbarn, när Korea var mycket fattigt och många amerikaner antingen skänkte pengar eller adopterade för att hjälpa. Idag får jag uppfattningen att adoption är och ska vara ett själviskt beslut som inte har något med välgörenhet att göra. Det känns väldigt vanskligt att lägga en tacksamhetsskuld på ett barn som blivit övergivet av sin biologiska familj och har en ofattbar förlust i bagaget.

Efter diskussion gick vi ut och tog lite luft, sedan åt vi middag. Som den kassa bloggare jag är tog jag inga bilder under kvällen, inte ens på maten! Jag åt japchae men tycker faktiskt att den jag gör själv är godare. Det saknades lite sötma i såsen tycker jag. En mycket trevlig kväll med både gamla och nya bekantskaper.

~~~

Vissa av Super Juniorkillarna sänder även ett radioprogram som heter Kiss the Radio. I detta avsnittet är SNSD på besök och sjunger ‘Forever’. Om ni har hängt med vet ni vad det heter på koreanska. 😉

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »