Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘SWS’ Category

Nu är det dags!

Adoptionscentrum har lagt upp informationen om hur man söker till SWS Motherland Tour 2013. I år är det bara sex sökanden från Sverige som får åka så skynda och sök! Resan var en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv. Jag fick lite nya perspektiv och framförallt massor av fina vänner. Sista anmälningsdag är 6 maj! Om du är adopterad och funderar på att söka kan du maila mig eller kommentera om du undrar något.

Läs mer om Motherland Tour här.

Annonser

Read Full Post »

Barnhem

Jag snuddade bara vid detta ämnet när jag återberättade vad som hände i Seoul och tänkte att jag skulle utveckla lite mer hur det kändes att besöka barnhemmen. Främst för att för några månader sedan publicerades det en liten artikel på SWS koreanska hemsida där Jungae, Maries buddy och Wook, Linns buddy svarade på tre frågor. Tyvärr finns artikeln bara på koreanska men man kan hitta den här. När vi var hos Lisa passade vi på att låta Hakjun översätta den åt oss.

De första två frågorna handlade främst om SWS men den sista frågan löd: Vad vill du säga till bebisarna som kommer adopteras bort? Jag blev väldigt känslomässigt berörd av frågan så om jag har missuppfattat något beror det främst på mig själv och inte Hakjuns översättning. Jungaes svar var att hon har träffat den person som du (läs adoptivbebisen) kommer att bli i framtiden och att du är en lycklig och framgångsrik människa. Wook svarade att alla människor föds med tomma fickor och det viktiga är vad man fyller fickorna med. Fyller man de med sten kommer det bara vara sten i fickorna, fyller man de med guld kommer man att ha guld i fickorna. Sedan dess har jag funderat på vad jag skulle vilja säga till adoptivbarnen som väntar på hem i Korea.

~~~

Alla bilderna har jag lånat av Linn. Var snäll och respektera hennes bilder.

Under Welcome Homeprogrammet skulle vi en dag volontärarbeta på ett av SWS barnhem i Seoul. Just detta låg i samma hus som vi bodde i före och efter programmet, SWS Guest House. Det hade vi inte haft en aning om och vi blev ganska chockade när vi insåg att det var massa bebisar på våningarna under oss. De yngsta var födda i juni (vi var där i augusti), alltså endast två månader gamla och de äldsta runt 5-6 månader. De flesta bor en tid på barnhemmet innan de placeras i fosterfamilj.

I likhet med de andra volontärarbetarna fick vi av oss skorna och ta på oss rosa morgonrockar i bomull innan vi släpptes in till bebisarna. Det var oerhört varmt och kvavt därinne. Vet inte om det är någon kulturell skillnad för personligen tyckte jag att det var alldeles för varmt för små bebisar. I de olika rummen var barnen uppdelade efter ålder. Fullt med små spjälsängar stod på rad. De allra flesta hade mobiler hängades ovanför. I rummen för de lite äldre bebisarna fanns dessutom flera olika sorters babysitters. På sängen stod barnets namn och alla bebisarna hade en korresponderande namntag runt fotleden. De flesta bebisarna var klädda i vita, rosa eller blå kläder men färgen på kläderna utgjorde ingen indikation på könet på bebisen.


tag

 

Jag och Linn hamnade först inne hos de små tvåmånadersbebisarna. Vi började givetvis att gråta och höll på att bli utkörda av en socialarbetare innan hon förstod att vi inte snorade för att vi var förkylda utan för att vi grät. Jag grät för bebisarna, de var så små och vad skulle hända med de i framtiden? Skulle de få fina familjer och bli älskade? Skulle de kanske åka till Sverige och dela mitt modersmål? Skulle de bli lyckliga? Jag grät också för min egen skull. För länge sedan var jag också en av dessa bebisar. Ett litet barn utan en egen familj och en oviss framtid.

linn

Det var stort att vara därinne. Jag plockade upp en bebis så fort jag kom åt och fick en nappflaska med ersättning att ge. Det var ganska många andra volontärer där. Uppenbarligen försökte de se till så att alla bebisar fick så mycket social kontakt som möjligt. Trots detta blev man ibland tvungen att lägga ifrån sig en bebis för att ta upp en annan gråtande med följden att den man hållit i tidigare började gråta istället. Det skar givetvis i hjärtat.

Inne hos de lite äldre bebisarna kunde man socialisera lite mer. De är ju vaknare och satt gärna uppe i babysitters, eller låg på golvet och försökte vända på sig. Volontärerna gungade dem i små gungor eller hade dem i knäet och lekte med dem. Jag tyckte att dessa bebisarna verkade nöjda.

bebis

För att vara ett barnhem var det ganska idylliskt måste jag nog tillstå. Inte alls någon känsla av instutition, det var mycket lugn stämning och volontärerna satt på golvet med barnen och småpratade som på vilken öppen förskola som helst. Ingen bebis behövde vänta på att bli bytt på eller ligga ensam och gråta särskilt länge. Alla var tjocka och goa. Nu har jag ju inget annat barnhem att jämföra med (de flesta har väl aldrig besökt något) men att det ska vara bra på barnhem är ingen självklarhet, det tror jag ingen är naiv nog att tro.

barnhem

Jag fick nästan samma känsla på AMSA, ett rehabiliteringscenter för barn med olika handikapp. En del av barnen bodde här därför att deras biologiska föräldrar inte klarade av att ta hand om dem, andra för att de var övergivna och hade särskilda behov. Synen på rörelsehindrade och handikappade är inte samma i Korea som i Sverige. När jag rör mig i Stockholm ser jag dagligen människor med olika sorters handikapp, i Korea såg jag aldrig någon. Här finns det hissar på varje tunnelbanestation, i Seoul (där de dessutom har gigantiska stationer som täcker två kvarter) där det kan finnas över tio olika utgångar på en och samma station finns kanske en enda som är dåligt skyltad. Trots detta verkade även barnen på AMSA ha det bra. De hade tillgång till sjukgymnastik, undervisning och stöd och jag fick uppfattningen att detta kanske inte var självklart för alla handikappade barn i Korea.

~~~

Vad säger man då till ett barn som väntar på sin familj? Det enda jag kommer att tänka på är Aibileens ord till de många barnen hon tog hand om i Kathryn Stocketts bok The Help.

 

You is kind.

You is smart.

You is important.

 

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Brev

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Biofamilj

Jag får en del frågor om detta, verkar som om informationen kom bort i bloggen bland alla andra händelser i Seoul.

Under mitt samtal med Shinye på SWS fick jag veta att min biologiske morbror bor kvar på exakt samma adress som min biologiska mor uppgav till SWS för över 30 år sedan. De har inte pratat direkt med min biomor utan via morbrodern.

Första gången hon kontaktade honom var han mycket trevlig. Hon fick  uppfattningen att han var medveten om att adoptionen hade skett och han sade att han skulle kontakta sin syster och sedan återkomma. Det gjorde han aldrig. När Shinye sedan ringde upp igen blev han mycket upprörd. Det troliga är att min biomor blivit chockad över nyheten och antagligen kanske även rädd och förvirrad. (Jag har ju skrivit tidigare om varför koreanska mödrar lämnar bort sina barn.) Shinyes tolkning är att hon antagligen behöver mer tid på sig och jag uppfattade det som så att om jag skulle vilja försöka ta kontakt igen går det bra att försöka igen vid ett senare tillfälle.

Jag vet alltså att min biomor lever och att hon vet om att jag har sökt henne. Nästa steg är att lämna ett personligt brev på SWS om hon mot förmodan skulle ångra sig och vilja ta kontakt med mig.

 

 

 

Big Bang är en av mina favoritgrupper och Lies från 2008 är så bra! Jag utmanar er att försöka att inte sjunga med i I love you more, more-biten! 😉

 

 

Read Full Post »

Bloggen

Hur blir det nu med bloggen undrar ni kanske? Jag är hemkommen sedan ett par veckor tillbaka och äventyret är avslutat för den här gången. Bloggen var ju främst tänkt att vara min dagbok under tiden och för att familj hemma skulle kunna följa med på äventyret.

Nu visar det sig dock att jag fortfarande har saker att säga, både om Korea i allmänhet och att vara adopterad i synnerhet. Det verkar också som att det är en del som är intresserade av att läsa vad jag tycker, inte bara folk jag känner utan andra har hittat hit. Allra roligast är det givetvis att höra från andra adopterade som hittat användbar information här.

Så, bloggen fortsätter alltså ett tag till. Det blir kanske inte lika mycket uppdatering som förut (detta är verkligen ett heltidsjobb) men fortsätt kika in för det kommer mera. Påminner om att ni gärna får lämna förslag på ämnen ni vill att jag ska ta upp.

 

Idag kom två roliga paket med posten.  Det är ett fotoalbum med bilder från programmet som Mimi satt ihop till oss. ^^ Det andra paketet får ni vänta på.

 

T-ara, T-ara, T-ara… Ni har inte haft det lätt den senaste tiden med Hwayounggate och allt. Senaste låten Sexy Love har rätt larvig text men jag gillar den ändå. Catchy!

 

Read Full Post »

Reflektion

Först och främst, igår var verkligen en dag i Koreas tecken. När jag satt på pendeln in till Stockholm kom jag på att Lisa skulle träffa en annan koreansk Lisa idag och det kanske fanns möjlighet för mig att iaf kika in och säga hej. Sagt och gjort, jag mötte de på ett café i Götgatsbacken, där jag kunde stanna i 30 minuter innan det var dags att skynda tillbaka för att hinna möta Albin vid svampen vid 14.45.  Strax innan 15 var vi på Nam Kang för AKFs informationsmöte om nästa års IKAA-träff i Seoul.

 

IKAA är alltså International Korean Adoptees Association och AKF är en av 10 organisationer som är medlemmar. Vart tredje år hålls en träff i Seoul och nästa år är det alltså dags. Det var en bra och informativ träff. Resan verkar vara mycket bra organiserad och passa både de som varit i Korea flera gånger och de som åker för första gången.  Under själva programmet hålls många olika seminarium man kan deltaga på, där både forskare och adopterade kommer till tals. Naturligtvis även andra aktiviteter såsom en nationell fotbollsturnering och koreansk matlagning. AKF arrangerar dessutom en pretour med ett eget program. Nästa år kommer man bla åka till Sokcho och Seoraksan National Park. Den enda nackdelen är väl priset som är överkomligt om man åker ensam men om man ska åka som en familj blir det ganska saftigt. Tål att funderas på.

 

Efter träffen (som var trevlig, måste hänga med på lite aktiviteter i framtiden) skyndade jag mig iväg till Globen för att kolla in Starcraft 2 WC European Finals. Visserligen är Starcraft 1 fortfarande populärast i Korea där de tom har en tv-kanal som bara kör Starcraft och spelarna tjänar miljontals kronor. Det var kul att vara på plats och vi fick se en hel del fint spel, speciellt Zergspel som jag måste erkänna var rätt fantastiskt trots att jag inte är en fan av Zerg.

 

Vad gäller mina reflektioner: Jag är oerhört glad för att jag bestämde mig för att ansöka till Welcome Home 2012. I efterhand förstår jag att det första intrycket man får av Hemlandet är väldigt viktigt för hur man kommer att relatera till det efteråt och jag kunde inte fått ett bättre första intryck, mycket tack vare programmet och alla mina vänner. Jag har läst om andra som åkt själva och haft svårt att orientera sig i en så stor stad som Seoul, lägg till svårigheter med att kommunicera och kulturskillnader man kanske är omedveten om och då kanske man blir mycket besviken och aldrig vill åka tillbaka. Det är givetvis inget måste att åka tillbaka men jag tycker personligen att det har gett mig väldigt mycket.

 

Jag känner verkligen att jag har fått ett hemland till. Att åka till Korea är att komma hem. Jag uppskattar anonymiteten på gatorna; man är inte längre en asiatisk person utan helt enkelt bara en person. Jag fullkomligt älskar maten. Den är nyttig, god och billig. Fastän man trycker i sig mat blir man aldrig däst, trött eller sockersugen efteråt. Maten sägs vara en av orsakerna till varför många koreaner inte kan tänka sig att emigrera från Korea. Om jag bara hade fått lov att äta en sorts mat resten av livet hade det blivit koreansk mat.

 

Jag har dessutom fått fina vänner som jag pratar med på kakao talk och fb. Just nu är jag vid en punkt i livet där jag verkligen värdesätter adopterades sällskap, jag vill gärna omge mig med andra som har samma erfarenheter. Det är väl någon slags medelålderskris men det känns bra oavsett.

 

Programmet var ett minne för livet och om du är adopterad från Korea och läser detta uppmanar jag dig att hålla utkik på AC’s hemsida om de har Welcome Home 2013 nästa år. Ansök, du kommer inte att ångra dig.

 

Det var länge sedan vi körde dagens kpop! Dags att köra igång igen tycker jag, speciellt när Gangnam Style blivit så populär överallt. Roligt om fler upptäcker kpop.

G-Dragon kör lite solo och verkar släppa en ny singel i veckan. That XX släpptes för ungefär 2 veckor sedan och efter att jag kommit över pipet gillar jag den skarpt!

Read Full Post »

Söndag

Vi unnade oss lite sovmorgon och sen frukost för att sedan bege oss upp på hotellrummet för att packa våra väskor. Klockan 12 blev vi hämtade av Shinye och tog hotellshutteln över till SWS gästhus igen. Den här gången delade jag rum med Meredith i 603, rummet mitt emot 601 som jag delade med Linn och Lisa. Nu var vi bara fem kvar, Meredith, Melanie, Katie B, Albin och jag.

Klockan 13 träffades vi i lobbyn för att bege oss till Namdaemunmarknaden. Namdaemun ska vara en mer traditionell marknad än Dongdaemun, vad som nu menas med det men utbudet var mer blandat men mycket mindre och marknaden var också mycket mindre till storleken. Vi klev av tunnelbanan och klev bokstavligen rätt in i marknaden. Albin hade inte ätit frukost och jag och Meredith började också bli hungriga så vi började med att äta lunch medan Katie och Melanie tittade runt. Vi blev mer eller mindre indragna i en liten gränd kantad med matställen och eftersom jag iaf kan förstå när någon nämner mat för mig beställde vi bibimbap till Albin och bibim naengmyun till mig och Meredith. Allt för det facila priset av 15000 won för tre pers. Fast jag tror att det är bibim guksu och inte naengmyon. Nudlarna är ju vita? Experter på området får gärna kommentera!

Bibim naengmyun

Efter det var det dags att leta efter fynd. Man kan väl säga att jag inte var riktigt lika imponerad av denna marknaden och har man bara tid att besöka en av de skulle jag rekommendera Dongdaemun. Här var det lite mer turister vilket också innebär mycket mer skräp, högre priser och intellektuell egendomsstöld. Jag lyckades dock bla hitta en kul t-shirt och flera par k-popstrumpor. Kunde inte låta bli att prova hotteok, en friterad godsak fylld med smält farinsocker och solrosfrön. Den var mycket god men om ni provar vill jag bara varna er att det smälta sockret är bränner som napalm! Kom inte och säg att jag inte varnade er…

hotteok

Namdaemun var väl ingens favoritplats så vi beslöt oss för att åka vidare till Insadong. Insadong är en fin liten stadsdel där fokus ligger på traditionella saker. Det finns mycket fina affärer och konstgallerier men även vanliga souvenirshoppar och små affärer med koreansk design. Här lyckades jag hitta några riktigt fina saker, bla rullar av tyg och papper att hänga på väggen, målade av en mästare på koreansk kalligrafi. Jag köpte dom av konstnären själv och han är nog den första korean jag träffat på utanför programmet som förstod att jag var adopterad. Iaf är det var jag tror att han sade till mig ;). Jag valde mina saker på stapplande koreanska och han pratade både koreanska och engelska med mig. Starbucks har två (som jag såg, kan givetvis finnas fler) caféer i Insadong. När de först öppnade ledde det till stora protester över deras skyltning eftersom allt i Insadong har gammaldags skyltning. Starbucks backade och här hittar man alltså de enda Starbucks i världen som inte har den vanliga skylten utan istället står det Starbucks Coffee på hangul.

Starbucks

När vi var färdigshoppade tänkte vi först åka hem men Albin skulle träffa sin buddy Sera och eftersom vi inte hade annat för oss kunde vi lika gärna följa med. Vi satte oss ner och lyssnade till några jättebra gatumusikanter medan vi väntade på Sera.

När Sera dök upp gick vi till en restaurang och började den sedvanliga matorgien.

Medan vi åt dök Bo Kyung och Soobok upp. Vi fortsatte ut i Seoulnattlivet för att leta upp lite Bingsu. Först ville de gå ner längs med Cheonggyecheon, den flod som även flyter vid Dongdaemun eftersom det skulle finnas många caféer utmed kanten men av någon anledning var det avstängt att gå utmed floden. Vi fick också världens chock när vi går nerför gatan när plötsligt himlen toköppnar sig och regnet öser. Det bara smällde till bokstavligen och även om det kanske låter löjligt blev vi rädda först. Det gick så fort att man inte hann fatta att det var regn det handlade om. Äntligen fick jag användning för paraplyet jag släpat på hela dagen. Det regnade dock inte länge, efter fem minuter hade det mer eller mindre slutat igen.

In på ett café där vi beställde två olika sorters bingsu att dela på. En med smak av grönt te och en med smak av kaffe. Jag brukar verkligen gilla grönt te men den här gången verkade de ha blandat ihop grönt te och sjögräs för det smakade onekligen lite fiskigt om tebingsun. Trots detta var det rätt gott. inte mycket som kan förstöra bingsu. Vi satt och pratade länge om kulturella skillnader och våra länder. Sedan var det dags att ta tunnelbanan hem. Vi var tyvärr ute lite sent för tunnelbanan stänger klockan 24 och när de säger 24 menar de 24. Vi hade ett par stationer kvar när vi blev avschasade från tåget och efter lite debatt om vilket håll vi egentligen skulle gå tog vi taxi hem.

Körde lite skype med familjen innan det var dags att hoppa i säng. Dagen efter hade Albin och jag nämligen bestämt möte med Bo Kyung, Soobok och Sera för att gå och se det kungliga palatset.

Read Full Post »

Older Posts »