Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘biofamilj’

Svar

Här kommer äntligen mina svar på era frågor. Om ni känner att ni inte riktigt fått svar eller har följdfrågor är det bara att fortsätta fråga! Jag har inte haft tur med detta inlägget och fått skriva om mer än en gång pga ofrivillig bortnavigation vilket gör att det kanske är lite osammanhängade här och var.

Martin frågar:

Du har bloggat i snart ett år. Inte så jättelänge, men hur känner du att skrivandet har förändrat dig?

Skrivandet i sig har nog inte spelat någon roll men ämnet har gjort att jag har funderat mer på mitt liv. Jag funderar mer kritiskt på hur jag blir bemött och mina egna reaktioner. Jag har inte åstadkommit någon större förändring på reaktionerna än men det jobbar jag på. Jag gillar inte alls att läsa det jag skrivit tidigare, även om det bara råkar vara några månader gammalt. Kommer på att jag borde formulerat mig annorlunda men orkar ändå inte peta i texten. Från början var ju bloggen mest tänkt att vara en rapport till vänner och familj medan jag var i Korea men jag tjuvstartade med lite information för mig själv och för att komma igång med skrivandet. Att andra vill läsa och kanske hitta lite information här är en rolig bonus.

Så undrar jag om du använder ditt koreanska förnamn någon gång och kanske vad du känner för det?

Mina, 미나, är faktiskt mitt förstanamn även om det inte är mitt tilltalsnamn. Jag tycker att det är ganska fint och så får det ju pluspoäng för att det är internationellt gångbart, till skillnad från Birgitta. Det är också skälet till att jag numera är Mina med alla koreanska vänner, det är mycket enklare för dem att säga det. Jag vet inte vem som gett mig namnet, antagligen är det en socialarbetare. Familjenamnet jag fick stämmer nämligen inte alls med varken min biomor eller min biofars familjenamn. Som kuriosa kan jag berätta att Mina är ett rent koreanskt namn, dvs det har inget ursprung i kinesiskan och betyder därmed inte heller något. Det är också ett av de vanligaste namnen i koreanska läroböcker, ex Mina går till affären för att köpa frukt.

Ulrika frågar:

Jag undrar lite hur det är att vara adopterad, så klart har du inget att jämföra med, men jag tänker på rasism och fördomar är det något du har råkat ut för?

Jag tror att till minst 95% är mitt liv som precis som vilken annan svensk som helst. Att jag är adopterad är inget som jag går omkring och tänker på. De övriga 5% är främst tillfällen när någon annan talar om för mig, med ord eller handling, att jag är annorlunda. Intressant är att det nästan alltid är män som pekar ut mig som annorlunda, ytterst sällan kvinnor. Det blev en Wall of Text när jag började skriva om det här så det kommer i ett annat inlägg. Förkortat kan man säga att regelrätt rasism träffar jag på ytterst sällan men fördomar, framförallt sexualisering träffar jag på ganska ofta. (Här blir jag tvungen att tillägga att det varken beror på att jag är supersnygg eller anser mig vara det, utan faktiskt rena fördomar.)

Har du varit tillbaka många gånger i Seoul?

Nej, bara en gång. Under olika perioder i mitt liv har jag antingen tänkt att nej, jag är inte alls intresserad av att åka tillbaka, under andra perioder har jag verkligen velat men det har av olika anledningar inte blivit av. Vi svenskar som åkte tillsammans i somras planerar att åka tillbaka 2014. Jag har också lovat dottern att vi ska åka men inte specificerat när.

Jag såg att du åkt med SWS homeland tour, har dina föräldrar rest tillbaka tillsammans med dig?

Nej, det har inte blivit av än. Men de vart väldigt sugna på att åka efter att jag reste så vi får väl se.

Har du träffat din biologiska familj? (jag har inte hunnit läsa igenom din blogg ordentligt än) Är det något du funderar mycket över, dina biologiska föräldrar menar jag?

Det finns en del att läsa om detta i bloggen men jag kan sammanfatta det lite kort. Nej, jag har inte träffat min biologiska familj men SWS har lokaliserat min biomor. Hon vet om att jag varit i Seoul och bett om ett möte men hon vill inte träffas. Några troliga anledningar till det kan man läsa om här. Jag kan inte påstå att jag funderar så mycket på min biofamilj men jag skulle gärna vilja ha syskon. Det hade varit väldigt roligt. Sedan erkänner jag gärna att jag är väldigt avundsjuk på de som har kontakt med sina biofamiljer fastän den kontakten ofta verkar vara ganska komplicerad.

Vi vet inte mycket alls om vår sons biologiska föräldrar, så jag tror inte att han kommer att kunna söka sina rötter så lätt. Har SWS mer uppgifter än vad vi har?

Om han vill söka när han blir äldre rekommenderar jag definitvt att ta kontakt med SWS direkt. Jag har pratat med många adopterade om detta och det visar sig ofta att informationen som står i våra papper inte alltid överensstämmer med den informationen som SWS har. Det kan både göra det lättare och svårare att söka. Om du har läst Patrik Lundbergs bok Gul utanpå, ändrades ju hans uppgifter för att underlätta adoptionen. (Se även Deann Borshay Liems film, In the Matter of Cha Jung Hee.) Och ja, SWS har ofta mer uppgifter.

 Helga frågar:

Jag funderar ju själv mycket över adoption, både som företeelse och våra egna två adoptioner. Hur mycket ska man ventilera sina tankar som förälder, och hur mycket ska man avvakta och låta barnen själva ta initiativet? Jag vill förstås skapa en atmosfär där det ska vara fritt och odramatiskt att prata om adoptionen, samtidigt som jag vill respektera deras integritet. Samtidigt har jag märkt att Q har mer funderingar än jag först trodde, de kommer fram först när jag skrapar lite på ytan, det är som att han ibland behöver hjälp på traven.

Hur tänker du kring detta?

Först och främst, jag önskar verkligen att alla adoptivföräldrar talar om för sina barn att adoptionen är en privat angelägenhet som de inte behöver svara på frågor om alls om de inte vill. När jag var liten lärde vi oss att artigt svara på frågor. Man visste inte då hur kränkande många adopterade upplever det, att om och om igen svara på frågor om ‘riktiga föräldrar’ eller om vi vet varför våran mamma lämnade bort oss. Genom våra artiga svar har vi bundit vårt eget ris, frågorna fortsätter och drabbar även yngre generationer. Det finns givetvis vuxna adopterade som kanske inte tycker att frågorna betyder mycket men de är personliga och jag försöker lära mig att säga ifrån även för andra adopterades skull, inte bara för min egen.

Inom familjen ska man givetvis vara öppen. Kan givetvis bara tala för mig själv men när jag var liten ville jag gärna höra mamma och pappa berätta om adoptionen. Jag minns hur mina adoptionspapper låg i en låda i bokhyllan och hur vi brukade ta fram och titta på dem tillsammans. Sedan går ju intresset för ens egen adoption i vågor. Under hela skolåldern var jag mycket intresserad av Korea. Jag målade flaggan, gjorde ätpinnar i slöjden och ville gärna skriva ut mitt koreanska namn, inte bara mitt svenska.

I tonåren tappade jag helt intresset för Korea och min egen adoption. Då ville jag helst vara precis som alla andra. Om det kom ett inslag från Korea på tv brukade mamma och pappa ropa att jag skulle komma och titta och jag svarade allt som oftast att det skiter väl jag i. Jag minns också att jag läste Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten och kunde inte alls identifiera mig med det utanförskapet hon kände. Idag har jag läst om den och tycker snarare att boken träffar ganska mitt i prick, jag var bara lite för ung och hade haft en ganska skyddad uppväxt. Jag undvek också att skaffa vänner som var adopterade, förmodligen för att det fick mig att känna mig som det som jag är, lite annorlunda. Jag letade upp AKF en gång och blev förskräckt av de bittra tankegångarna och tänkte att jag kanske inte hade något gemensamt med andra adopterade förutom just adoptionen. Idag kan jag ofta förstå tankarna bakom bitterheten.

Sedan någon gång runt 30-årsåldern vaknade intresset igen. Jag lagade mycket koreansk mat hemma, lekte med tanken att lära mig koreanska och köpte lite böcker. Började lyssna på k-pop och kollade in koreanska tv-serier. Nu sitter jag här ett par år senare med ett gäng adopterade vänner, medlem i AKF, första koreanskatentan avklarad och med en blogg om att vara adopterad!

Vad vill jag då ha sagt med allt detta pladder? Jag tror att det är svårt att (inom familjen) tvinga fram ett samtal om adoption, vill de inte prata om det kommer de inte att göra det. Det som de kanske inte är beredda på att prata om kommer antagligen även att vara svårt för de att formulera (tänker på yngre barn) vilket gör gränsen för hur man kan prata om adoptionen blir ganska naturlig. Jag tror också att det är helt rätt att dela sina egna tankegångar med barnen. Dels kommer de att vara bättre förberedda när andra frågar, dels är familjen den enda de kan prata om adoptionen naturligt med, tills de är tillräckligt stora att söka sig adopterade vänner om de vill.

Själva intresset för landet tror jag inte heller går att pracka på barnen. Ibland kommer de att vara mer intresserade, ibland mindre. När jag var ointresserad hade man inte kunnat få mig intresserad vare sig med våld eller mutor. Om mina föräldrar tagit med mig till Seoul hade jag antagligen suttit och surat på hotellrummet hela tiden, sådär som bara en tonåring kan. Det kan vara roligt att försöka inkorporera landet i vardagen med små medel men oavsett så försvinner det ju inte, utan finns kvar när de är villiga att upptäcka det själva. 

 

Annonser

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Brev

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Bror

Det fanns ett mail till mig från Adoptionscentrum i morse. De ville att jag skulle ringa upp för de hade information om min biologiska familj. Jag har inte haft några stora förhoppningar att de ska hitta någon baserat på informationen i mina papper. Å andra sidan verkar pappren stämma lite hur som helst om man ska gå efter vad jag har hört från andra adopterade.

Efter att ha sökt via folkbokföringen har de inte kunnat lokalisera mina föräldrar. Däremot står det i mina handlingar de har på SWS att jag har en äldre biologisk bror! Det finns även vaga uppgifter om yngre biologisk syster vilket jag antar tillkommit senare. Kanske har hon också blivit adopterad. Brodern bor kvar i Korea och nu undrar de om jag vill ta kontakt.

Självklart vill jag det! Nu skickar SWS ett brev och sedan får han ta ställning till om han vill ha kontakt. Om han vill bokar de ett möte och fixar med DNA-test. Jag kan även lämna DNA för ett framtida test om det inte blir aktuellt på en gång.

Under vårt besök på SWS får vi tillgång till våra handlingar. Det ska bli mycket intressant eftersom det inte står ett ord om syskon i de papper som jag har. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om detta! Mycket glad just nu även om jag inser att han kanske inte alls vill träffas.

Read Full Post »

Att söka rötter

I samband med programmet erbjuds vi möjligheten att starta en sökning efter vår biologiska mor. Man har även möjlighet att få träffa sin fosterfamilj om det går.

Om man söker själv utgår man först och främst från sina adoptionshandlingar. Om man inte har sina papper kan man beställa kopior från socialnämnden/folkbokföringsregistret och den organisation som förmedlade adoptionen. Det finns ganska mycket information på nätet om detta och även böcker. Tillvägagångssättet för att söka kan skilja sig beroende på land så jag tänker inte gå in så mycket på det nu. Vi åker ju lite gräddfil om jag uppfattat saker och ting rätt, och sökningen startar på en gång i Korea om man så vill.

Det kan ta mycket lång tid att hitta familj i Korea. Det blir inte enklare av att det bara finns mellan 270-280 efternamn i Korea, varav ungefär 250 fortfarande används. Med tanke på att det bor nästan 50 miljoner i Korea är det väldigt många som har samma namn. Sedan tillkommer andra omständigheter, tex kan man ha övergivits eller lämnats in anonymt. Då finns det kanske ingen information om den biologiska familjen. Även om man har påbörjat en sökning nu är det inte säkert att de hittar någon i tid till augusti.

Det händer också att man hittar den biologiska modern men att hon tackar nej till att träffas. Till detta kan det finnas många olika skäl. Hon kan ha gift (om) sig utan att ha berättat att hon har adopterat bort ett barn tidigare i livet, eller har hon kanske tänkt lämna adoptionen bakom sig och det gör för ont att plocka fram känslorna igen. Med tanke på mitt förra inlägg kan det också vara så att hon inte vågar träffas av rädsla för vad familjen ska tycka.

Det är oerhört skönt att vara i sällskap med andra adopterade under denna resa, människor som delar samma känslor. Kanske kan vi hjälpa varandra att förstå våra känslor. Att adopteras bort, oavsett om det gjordes med de allra bästa avsikterna, innebär att fullkomligt livsavgörande beslut togs rakt över våra huvuden. Det ger upphov till en mängd olika känslor, varav man knappt förstår hälften.

För mig innebär inte ett sökande att jag letar efter en familj, det har jag redan en. Sökandet innebär istället en bit av ett pussel; vem är jag, hur blev jag den jag är? Därmed inte sagt att jag inte skulle uppskatta kontakten. Särskilt syskon hade varit roligt att hitta.

SKRUVA UPP VOLYMEN!

2ne1är den tuffaste tjejgruppen på k-popscenen. Videon är så häftig! Låten heter 내가 제일 잘 나가 = Naega jeil jal naga, vilket betyder I’m the best. ^^  Boom ratatata tatatatata BEAT!

 

Read Full Post »

Det kan givetvis vara ett vackert och osjälviskt beslut att adoptera bort sitt barn. Ett barn man är för fattig eller för sjuk för att ta hand om själv. Onekligen har det adopterats barn ifrån Korea under dessa förutsättningar. I år har det hittills kommit 17 barn från Sydkorea till Sverige. Idag är Sydkorea ett land som ligger på plats 12 av världens rikaste länder, att jämföra med Sverige som hamnar på plats 33 (man kan givetvis räkna på olika sätt men Sydkorea är en stark ekonomi). Varför måste ändå många barn adopteras bort?

 Det är inte så att det rör sig om horder av föräldralösa barn, det är allra främst barn till ensamma mammor som adopteras bort. Ogifta kvinnor får kämpa hårt för att behålla sina barn. De möter starkt motstånd, inte minst från sin egen familj men även från samhället som inte accepterar utomäktenskapliga barn. Det kan gå så långt att kvinnor som väljer att behålla sina barn förskjuts från familjen.

”En undersökning från 2008 visade att homosexuella eller personer med avvikande sexualitet var den mest diskriminerade gruppen i det koreanska samhället följt av ogifta mödrar. I undersökningen framkom det att allmänheten hade åsikter som att ogifta mödrar saknar såväl förmågan att tänka kritiskt som ansvarskänsla. ”
OBS Scrolla ner till Sammanfattning av föredraget ”Varför adopterar du inte bort ditt barn?” för att läsa artikeln!

Det finns alltså mammor som både vill och kan ta hand som sina barn men inte orkar med pressen från omgivningen. Korea borde satsa allt på att mammorna ska få behålla sina barn. Om man är ofrivilligt barnlös förstår jag att mina ord svider lite. Samtidigt tänker jag som så att dessa mammor i Korea som adopterar bort sina barn pga värderingar också är ofrivilligt barnlösa.

I Sverige verkar det vara så att barn som blir föräldralösa eller omhändertagna oftast adopteras av släktingar. Liknande borde gå att ordna i Korea och naturligtvis bör man öka stödet för singelmammorna. Det jobbas på detta men det kommer att ta lång tid att förändra attityden. På inget vis menar jag att barn ska växa upp på institution, men det finns alternativ.

Redan 1978 pratade Korea om att adoptionerna skulle minska, för att helt avslutas. Tror det står i mina papper att de då räknade med att sluta med adoptioner 1980. Idag över 30 år senare är det fortfarande samma situation. Inget lär väl hända heller förrän samhället erkänner ogifta kvinnors rätt till sina barn.

Det har blivit dags att introducera er för en av de allra största tjejgrupperna inom k-pop. SNSD eller Girls Generation. Aigo, vilken låt ska man välja? Genie!

Read Full Post »