Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rötter’

Lösenordsskyddad: Linn

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Read Full Post »

Påminnelse

Måndag är sista dag för att ansöka till Motherland Tour 2013! Det är inte försent än, jag skickade min ansökan sista dagen och kom med förra året.

Mer här.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Samtal

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Svar

Här kommer äntligen mina svar på era frågor. Om ni känner att ni inte riktigt fått svar eller har följdfrågor är det bara att fortsätta fråga! Jag har inte haft tur med detta inlägget och fått skriva om mer än en gång pga ofrivillig bortnavigation vilket gör att det kanske är lite osammanhängade här och var.

Martin frågar:

Du har bloggat i snart ett år. Inte så jättelänge, men hur känner du att skrivandet har förändrat dig?

Skrivandet i sig har nog inte spelat någon roll men ämnet har gjort att jag har funderat mer på mitt liv. Jag funderar mer kritiskt på hur jag blir bemött och mina egna reaktioner. Jag har inte åstadkommit någon större förändring på reaktionerna än men det jobbar jag på. Jag gillar inte alls att läsa det jag skrivit tidigare, även om det bara råkar vara några månader gammalt. Kommer på att jag borde formulerat mig annorlunda men orkar ändå inte peta i texten. Från början var ju bloggen mest tänkt att vara en rapport till vänner och familj medan jag var i Korea men jag tjuvstartade med lite information för mig själv och för att komma igång med skrivandet. Att andra vill läsa och kanske hitta lite information här är en rolig bonus.

Så undrar jag om du använder ditt koreanska förnamn någon gång och kanske vad du känner för det?

Mina, 미나, är faktiskt mitt förstanamn även om det inte är mitt tilltalsnamn. Jag tycker att det är ganska fint och så får det ju pluspoäng för att det är internationellt gångbart, till skillnad från Birgitta. Det är också skälet till att jag numera är Mina med alla koreanska vänner, det är mycket enklare för dem att säga det. Jag vet inte vem som gett mig namnet, antagligen är det en socialarbetare. Familjenamnet jag fick stämmer nämligen inte alls med varken min biomor eller min biofars familjenamn. Som kuriosa kan jag berätta att Mina är ett rent koreanskt namn, dvs det har inget ursprung i kinesiskan och betyder därmed inte heller något. Det är också ett av de vanligaste namnen i koreanska läroböcker, ex Mina går till affären för att köpa frukt.

Ulrika frågar:

Jag undrar lite hur det är att vara adopterad, så klart har du inget att jämföra med, men jag tänker på rasism och fördomar är det något du har råkat ut för?

Jag tror att till minst 95% är mitt liv som precis som vilken annan svensk som helst. Att jag är adopterad är inget som jag går omkring och tänker på. De övriga 5% är främst tillfällen när någon annan talar om för mig, med ord eller handling, att jag är annorlunda. Intressant är att det nästan alltid är män som pekar ut mig som annorlunda, ytterst sällan kvinnor. Det blev en Wall of Text när jag började skriva om det här så det kommer i ett annat inlägg. Förkortat kan man säga att regelrätt rasism träffar jag på ytterst sällan men fördomar, framförallt sexualisering träffar jag på ganska ofta. (Här blir jag tvungen att tillägga att det varken beror på att jag är supersnygg eller anser mig vara det, utan faktiskt rena fördomar.)

Har du varit tillbaka många gånger i Seoul?

Nej, bara en gång. Under olika perioder i mitt liv har jag antingen tänkt att nej, jag är inte alls intresserad av att åka tillbaka, under andra perioder har jag verkligen velat men det har av olika anledningar inte blivit av. Vi svenskar som åkte tillsammans i somras planerar att åka tillbaka 2014. Jag har också lovat dottern att vi ska åka men inte specificerat när.

Jag såg att du åkt med SWS homeland tour, har dina föräldrar rest tillbaka tillsammans med dig?

Nej, det har inte blivit av än. Men de vart väldigt sugna på att åka efter att jag reste så vi får väl se.

Har du träffat din biologiska familj? (jag har inte hunnit läsa igenom din blogg ordentligt än) Är det något du funderar mycket över, dina biologiska föräldrar menar jag?

Det finns en del att läsa om detta i bloggen men jag kan sammanfatta det lite kort. Nej, jag har inte träffat min biologiska familj men SWS har lokaliserat min biomor. Hon vet om att jag varit i Seoul och bett om ett möte men hon vill inte träffas. Några troliga anledningar till det kan man läsa om här. Jag kan inte påstå att jag funderar så mycket på min biofamilj men jag skulle gärna vilja ha syskon. Det hade varit väldigt roligt. Sedan erkänner jag gärna att jag är väldigt avundsjuk på de som har kontakt med sina biofamiljer fastän den kontakten ofta verkar vara ganska komplicerad.

Vi vet inte mycket alls om vår sons biologiska föräldrar, så jag tror inte att han kommer att kunna söka sina rötter så lätt. Har SWS mer uppgifter än vad vi har?

Om han vill söka när han blir äldre rekommenderar jag definitvt att ta kontakt med SWS direkt. Jag har pratat med många adopterade om detta och det visar sig ofta att informationen som står i våra papper inte alltid överensstämmer med den informationen som SWS har. Det kan både göra det lättare och svårare att söka. Om du har läst Patrik Lundbergs bok Gul utanpå, ändrades ju hans uppgifter för att underlätta adoptionen. (Se även Deann Borshay Liems film, In the Matter of Cha Jung Hee.) Och ja, SWS har ofta mer uppgifter.

 Helga frågar:

Jag funderar ju själv mycket över adoption, både som företeelse och våra egna två adoptioner. Hur mycket ska man ventilera sina tankar som förälder, och hur mycket ska man avvakta och låta barnen själva ta initiativet? Jag vill förstås skapa en atmosfär där det ska vara fritt och odramatiskt att prata om adoptionen, samtidigt som jag vill respektera deras integritet. Samtidigt har jag märkt att Q har mer funderingar än jag först trodde, de kommer fram först när jag skrapar lite på ytan, det är som att han ibland behöver hjälp på traven.

Hur tänker du kring detta?

Först och främst, jag önskar verkligen att alla adoptivföräldrar talar om för sina barn att adoptionen är en privat angelägenhet som de inte behöver svara på frågor om alls om de inte vill. När jag var liten lärde vi oss att artigt svara på frågor. Man visste inte då hur kränkande många adopterade upplever det, att om och om igen svara på frågor om ‘riktiga föräldrar’ eller om vi vet varför våran mamma lämnade bort oss. Genom våra artiga svar har vi bundit vårt eget ris, frågorna fortsätter och drabbar även yngre generationer. Det finns givetvis vuxna adopterade som kanske inte tycker att frågorna betyder mycket men de är personliga och jag försöker lära mig att säga ifrån även för andra adopterades skull, inte bara för min egen.

Inom familjen ska man givetvis vara öppen. Kan givetvis bara tala för mig själv men när jag var liten ville jag gärna höra mamma och pappa berätta om adoptionen. Jag minns hur mina adoptionspapper låg i en låda i bokhyllan och hur vi brukade ta fram och titta på dem tillsammans. Sedan går ju intresset för ens egen adoption i vågor. Under hela skolåldern var jag mycket intresserad av Korea. Jag målade flaggan, gjorde ätpinnar i slöjden och ville gärna skriva ut mitt koreanska namn, inte bara mitt svenska.

I tonåren tappade jag helt intresset för Korea och min egen adoption. Då ville jag helst vara precis som alla andra. Om det kom ett inslag från Korea på tv brukade mamma och pappa ropa att jag skulle komma och titta och jag svarade allt som oftast att det skiter väl jag i. Jag minns också att jag läste Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten och kunde inte alls identifiera mig med det utanförskapet hon kände. Idag har jag läst om den och tycker snarare att boken träffar ganska mitt i prick, jag var bara lite för ung och hade haft en ganska skyddad uppväxt. Jag undvek också att skaffa vänner som var adopterade, förmodligen för att det fick mig att känna mig som det som jag är, lite annorlunda. Jag letade upp AKF en gång och blev förskräckt av de bittra tankegångarna och tänkte att jag kanske inte hade något gemensamt med andra adopterade förutom just adoptionen. Idag kan jag ofta förstå tankarna bakom bitterheten.

Sedan någon gång runt 30-årsåldern vaknade intresset igen. Jag lagade mycket koreansk mat hemma, lekte med tanken att lära mig koreanska och köpte lite böcker. Började lyssna på k-pop och kollade in koreanska tv-serier. Nu sitter jag här ett par år senare med ett gäng adopterade vänner, medlem i AKF, första koreanskatentan avklarad och med en blogg om att vara adopterad!

Vad vill jag då ha sagt med allt detta pladder? Jag tror att det är svårt att (inom familjen) tvinga fram ett samtal om adoption, vill de inte prata om det kommer de inte att göra det. Det som de kanske inte är beredda på att prata om kommer antagligen även att vara svårt för de att formulera (tänker på yngre barn) vilket gör gränsen för hur man kan prata om adoptionen blir ganska naturlig. Jag tror också att det är helt rätt att dela sina egna tankegångar med barnen. Dels kommer de att vara bättre förberedda när andra frågar, dels är familjen den enda de kan prata om adoptionen naturligt med, tills de är tillräckligt stora att söka sig adopterade vänner om de vill.

Själva intresset för landet tror jag inte heller går att pracka på barnen. Ibland kommer de att vara mer intresserade, ibland mindre. När jag var ointresserad hade man inte kunnat få mig intresserad vare sig med våld eller mutor. Om mina föräldrar tagit med mig till Seoul hade jag antagligen suttit och surat på hotellrummet hela tiden, sådär som bara en tonåring kan. Det kan vara roligt att försöka inkorporera landet i vardagen med små medel men oavsett så försvinner det ju inte, utan finns kvar när de är villiga att upptäcka det själva. 

 

Read Full Post »

Nu är det dags!

Adoptionscentrum har lagt upp informationen om hur man söker till SWS Motherland Tour 2013. I år är det bara sex sökanden från Sverige som får åka så skynda och sök! Resan var en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv. Jag fick lite nya perspektiv och framförallt massor av fina vänner. Sista anmälningsdag är 6 maj! Om du är adopterad och funderar på att söka kan du maila mig eller kommentera om du undrar något.

Läs mer om Motherland Tour här.

Read Full Post »

Barnhem

Jag snuddade bara vid detta ämnet när jag återberättade vad som hände i Seoul och tänkte att jag skulle utveckla lite mer hur det kändes att besöka barnhemmen. Främst för att för några månader sedan publicerades det en liten artikel på SWS koreanska hemsida där Jungae, Maries buddy och Wook, Linns buddy svarade på tre frågor. Tyvärr finns artikeln bara på koreanska men man kan hitta den här. När vi var hos Lisa passade vi på att låta Hakjun översätta den åt oss.

De första två frågorna handlade främst om SWS men den sista frågan löd: Vad vill du säga till bebisarna som kommer adopteras bort? Jag blev väldigt känslomässigt berörd av frågan så om jag har missuppfattat något beror det främst på mig själv och inte Hakjuns översättning. Jungaes svar var att hon har träffat den person som du (läs adoptivbebisen) kommer att bli i framtiden och att du är en lycklig och framgångsrik människa. Wook svarade att alla människor föds med tomma fickor och det viktiga är vad man fyller fickorna med. Fyller man de med sten kommer det bara vara sten i fickorna, fyller man de med guld kommer man att ha guld i fickorna. Sedan dess har jag funderat på vad jag skulle vilja säga till adoptivbarnen som väntar på hem i Korea.

~~~

Alla bilderna har jag lånat av Linn. Var snäll och respektera hennes bilder.

Under Welcome Homeprogrammet skulle vi en dag volontärarbeta på ett av SWS barnhem i Seoul. Just detta låg i samma hus som vi bodde i före och efter programmet, SWS Guest House. Det hade vi inte haft en aning om och vi blev ganska chockade när vi insåg att det var massa bebisar på våningarna under oss. De yngsta var födda i juni (vi var där i augusti), alltså endast två månader gamla och de äldsta runt 5-6 månader. De flesta bor en tid på barnhemmet innan de placeras i fosterfamilj.

I likhet med de andra volontärarbetarna fick vi av oss skorna och ta på oss rosa morgonrockar i bomull innan vi släpptes in till bebisarna. Det var oerhört varmt och kvavt därinne. Vet inte om det är någon kulturell skillnad för personligen tyckte jag att det var alldeles för varmt för små bebisar. I de olika rummen var barnen uppdelade efter ålder. Fullt med små spjälsängar stod på rad. De allra flesta hade mobiler hängades ovanför. I rummen för de lite äldre bebisarna fanns dessutom flera olika sorters babysitters. På sängen stod barnets namn och alla bebisarna hade en korresponderande namntag runt fotleden. De flesta bebisarna var klädda i vita, rosa eller blå kläder men färgen på kläderna utgjorde ingen indikation på könet på bebisen.


tag

 

Jag och Linn hamnade först inne hos de små tvåmånadersbebisarna. Vi började givetvis att gråta och höll på att bli utkörda av en socialarbetare innan hon förstod att vi inte snorade för att vi var förkylda utan för att vi grät. Jag grät för bebisarna, de var så små och vad skulle hända med de i framtiden? Skulle de få fina familjer och bli älskade? Skulle de kanske åka till Sverige och dela mitt modersmål? Skulle de bli lyckliga? Jag grät också för min egen skull. För länge sedan var jag också en av dessa bebisar. Ett litet barn utan en egen familj och en oviss framtid.

linn

Det var stort att vara därinne. Jag plockade upp en bebis så fort jag kom åt och fick en nappflaska med ersättning att ge. Det var ganska många andra volontärer där. Uppenbarligen försökte de se till så att alla bebisar fick så mycket social kontakt som möjligt. Trots detta blev man ibland tvungen att lägga ifrån sig en bebis för att ta upp en annan gråtande med följden att den man hållit i tidigare började gråta istället. Det skar givetvis i hjärtat.

Inne hos de lite äldre bebisarna kunde man socialisera lite mer. De är ju vaknare och satt gärna uppe i babysitters, eller låg på golvet och försökte vända på sig. Volontärerna gungade dem i små gungor eller hade dem i knäet och lekte med dem. Jag tyckte att dessa bebisarna verkade nöjda.

bebis

För att vara ett barnhem var det ganska idylliskt måste jag nog tillstå. Inte alls någon känsla av instutition, det var mycket lugn stämning och volontärerna satt på golvet med barnen och småpratade som på vilken öppen förskola som helst. Ingen bebis behövde vänta på att bli bytt på eller ligga ensam och gråta särskilt länge. Alla var tjocka och goa. Nu har jag ju inget annat barnhem att jämföra med (de flesta har väl aldrig besökt något) men att det ska vara bra på barnhem är ingen självklarhet, det tror jag ingen är naiv nog att tro.

barnhem

Jag fick nästan samma känsla på AMSA, ett rehabiliteringscenter för barn med olika handikapp. En del av barnen bodde här därför att deras biologiska föräldrar inte klarade av att ta hand om dem, andra för att de var övergivna och hade särskilda behov. Synen på rörelsehindrade och handikappade är inte samma i Korea som i Sverige. När jag rör mig i Stockholm ser jag dagligen människor med olika sorters handikapp, i Korea såg jag aldrig någon. Här finns det hissar på varje tunnelbanestation, i Seoul (där de dessutom har gigantiska stationer som täcker två kvarter) där det kan finnas över tio olika utgångar på en och samma station finns kanske en enda som är dåligt skyltad. Trots detta verkade även barnen på AMSA ha det bra. De hade tillgång till sjukgymnastik, undervisning och stöd och jag fick uppfattningen att detta kanske inte var självklart för alla handikappade barn i Korea.

~~~

Vad säger man då till ett barn som väntar på sin familj? Det enda jag kommer att tänka på är Aibileens ord till de många barnen hon tog hand om i Kathryn Stocketts bok The Help.

 

You is kind.

You is smart.

You is important.

 

Read Full Post »

Grön

Imorgon är det dags för AKF’s årliga julfest. Jag ska ta med mig dottern och äta koreansk buffé, hälsa på tomten och träffa vänner.

 

Ju fler adopterade jag träffar, desto fler verkar det vara som har sökt upp sina biologiska familjer. Jag ska inte påstå att dessa nya relationer är allt igenom okomplicerade för det verkar de sällan vara men det är en sorts relation. Som jag inte har.

SWS har hittat min biologiska mor men hon vill inte träffas. Någonstans i Seoul finns hon och med största sannolikhet även halvsyskon till mig. Jag vågade inte hoppas på att de skulle hitta henne och när de gjorde det förväntade jag mig verkligen inte att hon skulle vilja träffas. Kan inte säga att jag blev särskilt besviken då. Nu när det har fått sjunka in och jag har träffat flera andra som har sökt och hittat biofamiljer kan man enkelt sammanfatta mina känslor:

Riktigt jävla tokavundsjuk.

~~~

Snubblade över den här fina videon häromdagen. Fantastisk låt tycker jag. Det går att sätta på engelsk text om man vill. Nell med White Night.

 

Read Full Post »

Older Posts »