Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘SuJu’

Riskung

Häromdagen när jag återigen förlorade mig i Puddings blogg klickade jag på en länk. Det är ett par år sedan sist men ämnet är lika aktuellt och kontroversiellt fortfarande. Vid det här laget vet ni vad gula febern är och det är ett så vedertaget begrepp att Asian Girls finns med på bloggen Stuff White People Like som #11. Inlägget är gammalt (-08) men kommentarerna fortsätter att strömma in, 23,416 st senast jag kollade och det var där jag hittade mitt nya favoritord Rice King eller som jag kommer att kalla det, riskung och det definieras så här av Urban Dictionary:

A white male who only dates Asian women. Breed is marked by very distinct characteristics, including monochromatism of hair and skin, pronounced Adam’s apple, lanky physique, complete lack of fashion sense, and inability to carry on a conversation with any woman who has her own opinions and is capable of expressing them.
Muahahaha skrattade jag och ropade på sambon.Tycker du att det där stämmer in på mig frågade sambon? Nej, det gör det verkligen inte svarade jag. Möjligtvis det där med modet då nu när jag tänker på det (UT från min blogg din jävel!) men det andra stämmer inte alls. Till hans försvar kan jag väl tillägga att i enlighet med vår nördkodex träffades vi på teh interwebs och han visste sålunda inte alls hur jag såg ut eller ens om jag var av ‘female persuasion’. Hahaha ok, jag ska sluta nu. Det är dock lockande att hädanefter referera till sambon som ‘Riskungen’.
Medan vi ändå håller på och lär oss ny fantastisk vokabulär har jag ytterligare ett fint begrepp för er. Vi bevittnade detta med egna ögon under en av mina sista kvällar i Seoul. Vi var precis på väg att lämna en samgyeopsalrestaurang samtidigt som fyra andra som ätit på samma ställe. Två koreanska tjejer och två vita killar, varav den ena killen uppenbarligen är tillsammans med en av tjejerna. En av de adopterade tjejerna i mitt sällskap anmärker lite på den sistnämnda killens utseende (han passar han till punkt och pricka in på beskrivningen ovan, en tvättäkta rice king) och säger nåt i stil med att she could do better. Elakt, javisst. Han kanske var jättesnäll och fantastisk på alla sätt och vis men oavsett finns det en akronym för detta fenomen och det är LBH. Frågar du expats i Asien känner de säkerligen till det fina uttrycket Loser Back Home.
-Refers to expatriates (Usually hailing from North America or Europe) with low standards who create a completely different persona in their new country to cover for the fact that they are seen as complete douchebags back home.
-A characteristic LBH wears khaki pants/shorts, sandals with socks, and wife beaters. Sometimes they may wear sunglasses atop theirs heads, but never in the proper position.
-The LBH are increasing in number in many Asian countries, specifically Japan and China.
-They usually prey on Asian girls with low self esteem to compensate for never getting laid back in their home countries.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Tja, att det här med att kärlek mellan människor inte alltid uppfattas som man tror och man får vara beredd på att alla inte ser den på samma sätt. Att det inte är självklart för alla tjejer att gå på stan bredvid sin pappa utan att folk tror att man är en importfru, för tro mig, folk tittar.
~~~
Vad tycker då min ärade sambo om K-pop? Han får ju höra en del vare sig han vill eller inte. Trot eller ej väljer han en SuJu-låt som favorit. Videon till Opera finns inte på SMtowns officiella Youtube. SM lade allt krut på den japanska versionen av den här låten, den koreanska videon är mest en dansversion. Tyvärr är den inte synkad men låten hörs ju ändå. Super Junior med Opera, om sambon själv får välja:
Annonser

Read Full Post »

Film

På lördagen lyckades jag att i tid ta mig till Nam Kang för en filmvisning och diskussion med Deann Borshay Liem. Filmvisningen var inne i karaokerummet, där det finns två skärmar för att alla ska kunna se. Deann är adopterad från Korea och växte upp i USA. Hon är producent, regissör och manusförfattare, har gjort två filmer om adoption och jobbar på en tredje. Det var den andra filmen som visades, In the Matter of Cha Jung Hee. Cha Jung Hee bodde en kort tid på samma barnhem som Deann. Under tiden började Cha Jung Hee (med hjälp av en socialarbetare) att brevväxla med en amerikansk familj och de ansökte om att få adoptera henne. En månad innan Jung Hee skulle resa till USA kom hennes biologiska pappa till barnhemmet och hämtade henne. Istället ändrade de den då 8-åriga Deanns papper så att hon blev Cha Jung Hee och skickade henne istället. Filmen handlar till stor del om Deanns sökande efter Jung Hee, kvinnan vars liv Deann fick leva.

Filmen var gripande på mer än ett sätt och behandlar tankar om identitet som är gemensamma för alla adopterade. Det var också roligt att se att Shinye, den socialarbetare som har hand om min röttersökning, var den som hjälpte Deann att hitta sina filer. Vill inte avslöja för mycket om filmen men rekommenderar den varmt. Om ni får en möjlighet att se den gör det! Deanns första film heter First Person Plural och handlar om hur hon återupptäcker sin biofamilj som hon hade förträngt. Nu jobbar hon på Geographies of Kinship – The Korean Adoption Story, en berättelse om Koreas internationella adoptionshistoria från 50-talet och framåt, där man får följa adopterade i olika länder och deras tankar om att vara ex Koreasvenskar.  Hon visade ett litet smakprovpå den filmen också och det ska bli så spännande att se den när den är klar.

Efter filmen följde en diskussion där Deann svarade på frågor. Hon bekräftade bla det som jag skrivit om tidigare, att när man var ung och växte upp i en vit familj, spelade det ingen roll att man bodde i heterogena USA, det saknades ändå asiatiska förebilder. Däremot har hon som äldre haft mycket kontakt med den asiatisk-amerikanska befolkningen i allmänhet och den koreansk-amerikanska befolkningen i synnerhet. Idag identiferar hon sig som Koreansk-amerikan.

Det verkade också som att hon hade uppmuntrats att känna tacksamhet för adoptionen, kanske inte av sin familj men av sin omgivning. Deann adopterades som ett efterkrigsbarn, när Korea var mycket fattigt och många amerikaner antingen skänkte pengar eller adopterade för att hjälpa. Idag får jag uppfattningen att adoption är och ska vara ett själviskt beslut som inte har något med välgörenhet att göra. Det känns väldigt vanskligt att lägga en tacksamhetsskuld på ett barn som blivit övergivet av sin biologiska familj och har en ofattbar förlust i bagaget.

Efter diskussion gick vi ut och tog lite luft, sedan åt vi middag. Som den kassa bloggare jag är tog jag inga bilder under kvällen, inte ens på maten! Jag åt japchae men tycker faktiskt att den jag gör själv är godare. Det saknades lite sötma i såsen tycker jag. En mycket trevlig kväll med både gamla och nya bekantskaper.

~~~

Vissa av Super Juniorkillarna sänder även ett radioprogram som heter Kiss the Radio. I detta avsnittet är SNSD på besök och sjunger ‘Forever’. Om ni har hängt med vet ni vad det heter på koreanska. 😉

Read Full Post »

Är jag svensk?

I en artikel i DN i söndags visar en undersökning om intolerans att 50% av de tillfrågade gymnasieungdomarna tycker att släkten ska ha bott minst fem generationer i Sverige innan man räknas som svensk. 47% tycker att det är ganska viktigt att ha ett svenskt utseende. Det räcker alltså inte att varken vara medborgare, kunna språket eller arbeta.

Enligt en diskussion på AKF’s Facebookgrupp räknas utlandsadopterade som invandrare i statistiken. Jag har alltid sett mig själv som svensk men nyligen accepterat att samhället har en annan syn på saken. Utan svenskt utseende blir ens svenskhet ifrågasatt. Spelar det någon roll? Är det viktigt för mig att få kalla mig svensk? Nej, det är det faktiskt inte. Jag ÄR svensk, medborgare, svenska är mitt modersmål och här bor min familj. Däremot är jag inte intresserad av ‘rätten att få kalla mig svensk’.  Och svenskare än så kan man väl knappast bli än när man struntar i om andra tycker att man är svensk eller inte. Orka liksom.

Jag undrar om man möjligen påverkades under uppväxten av det faktum att det inte fanns några asiatiska förebilder. Inga asiatiska programledare, kändisar, eller ens andra vuxna! Alla andra asiater var i princip andra adopterade barn. Jag frågade amerikanerna under programmet om det var annorlunda att växa upp i USA som sedan länge haft ett mycket mer heterogent samhälle men de hade alla växt upp i välbärgade, vita medelklassfamiljer, precis som jag själv. En tjej berättade om en vän som fram tills 10-årsåldern aldrig hade sett en vuxen asiatisk person och helt enkelt dragit slutsatsen att det inte fanns några. Kanske skulle hon själv försvinna när hon blev vuxen.

När jag var i tonåren flyttade det in en familj inte så långt från oss som hade två barn adopterade från Korea. En äldre dotter och en yngre son. Dottern var kanske 8-9 år gammal då. Hon brukade cykla fram och tillbaka utanför vårt hus för att få en skymt av mig. Jag var givetvis inte alls intresserad av henne utan alltför upptagen med att vara tonåring. I efterhand förstår jag att för henne var jag både en glimt av framtiden,  någon som hon också skulle bli men också en försäkran om att det fanns fler som henne. Kanske har hon glömt bort det idag, men just då kanske jag skänkte henne en omedveten tröst.

~~~

Younique Unit är något så roligt som en grupp sammansatt av SMTown (sponsrat av Hyundai) med artister från flera olika av deras grupper, mer specifikt de som är kända för att vara starka dansare. Gruppen består av Henry (Super Junior-M), Taemin (SHINee), Kai (EXO-K), Lu Han (EXO-M), Eunhyuk (Super Junior) och Hyoyeon (SNSD).

Read Full Post »

Egentligen skulle jag berätta om hur roligt det har varit under helgen när Sera hälsade på men efter debatterna om först En liten skär och nu Tintin känner jag att jag måste utveckla lite.

För det första, jag gillar verkligen Tintin. Jag är uppväxt med att läsa albumen även om Finn och Fiffi faktiskt stod högre i kurs hos mig. Tintin i Kongo är utom tvivel rasistisk, det kan nog alla enas om egentligen men den skrevs på 1930-talet och ger uttryck för åsikterna hos gemene man i Belgien vid den tiden (jfr med Astrid Lindgrens användade av negerkung som sedermera togs bort). Sedan kan man ju ha olika åsikter om huruvida detta är bra litteratur för barn men det beslutet tycker jag åligger mig som förälder, inte någon ledare på Kulturhuset. Tintin i Kongo är dessutom det absolut sämsta albumet i hela serien i mitt tycke, dock av andra anledningar.

Det som stör mig är något helt annat, nämligen att istället för att fokusera på stereotyperna i Tintin i Kongo var det flera som lyfte fram Blå Lotus och Castafiores Juveler som utmärkta exempel på stereotypfria Tintinalbum.  Jag tycker om Blå Lotus, den har alltid varit en av mina favoriter, men den är inte fri från stereotyper. Den skildrar visserligen inte alla asiater genom en nidbild utan endast japanerna. Kineserna gestaltas väldigt fint vilket ger albumet en lite mer nyanserad bild eftersom japanernas kolonialism gjorde de impopulära både i Asien och Europa. Jag menar alltså att det är vanligt att gestalta antagonisten genom en sorts karikatyr. Tyvärr får dock alla östasiater finna sig i att bli jämförd med denna klassiska stereotyp; ögon som streck, utstående tänder, elak etc. Jag skulle kunna skriva massor om detta men det har redan kommit ursäkter och uppdateringar (bla har översättaren Björn Wahlberg svarat) lite varstans så jag låter det vara. Vill också förklara att jag är väl medveten om att Hergé jättefint adresserar den ömsesidiga osäkerheten mellan europeer och asiater i Blå Lotus, nidbilden finns dock fortfarande kvar.

Ungefär här brukar vita kränkta män börja tjafsa om att man aldrig får skämta om nåt, rasismen mot svenskar blir bara värre och värre, orka vara politiskt korrekt och andra liknande väl uttänkta svar. Det är inte rasism att bli kallad för svennebanan i kön på Ica. Testa att leva som minoritet i ett annat land ett tag, sedan kan vi prata om rasism.

Som motpol till nidbilden föreslår jag att vi tittar på lite ögongodis. Super Junior så att det räcker åt alla. Mr. Simple kom 2011 och Heechul hade fortfarande inte startat sin militärtjänstgöring. Kangin och Kibum saknas dock (+ Hankyung original 13 <3) så vi får hålla till godo med 10 stycken. 😉

Read Full Post »

Time

Nu landar snart Lisa i Helsingfors och jag ska åka till Arlanda. Inte så pirrigt än faktiskt och inga problem med att sova på natten. Kan bero på att jag knappt hann hem innan det var dags att åka igen. Jag hoppas att jag inte glömt alltför mycket saker i resväskan.

Favorit i repris. SNSD och Super Junior, Seoul:

Read Full Post »

Fans vs Antifans

Koreaner brinner verkligen för sina idoler. Alla k-popgrupper har stora fanclubs med officiella slogans och färger. Jag har varit inne lite på detta förr men vi tar en liten uppdatering med några exempel.

SNSDs fans kallas SONEs och deras officiella färg är rosa.
Super Juniors fans kallas ELF’s (EverLasting Friends) och deras officiella färg är safirblå.
2NE1’s fans kallas Blackjack,s officiell färg är chockrosa.
DBSK’s fans kallas Cassiopeias, officiell färg är röd.
Big Bangs fans kallas VIP’s, officiell färg svart och gul.
SHINees fans kallas Shawols, officiell färg är turkos.

Sedan har även medlemmarna i banden inofficiella fanclubs:
I 2NE1 kallas CLs fans för CLassifieds, Daras fans DARAlings, Boms fans BOMshells och Minzis fans MINjas! Yurifans (SNSD) kallar sig Yurisistables, Heechulfans (SuJu) kallar sig Petals eller Undeads och Dasomfans (Sistar) kallar sig DASOMnias. Kul!

Cassiopeias är för övrigt den största fan cluben i världen. Det är ett gammalt rekord vid det här laget så någon annan kanske har gått om men vid 2008 fanns det ingen annan artist som hade fler medlemmar i sin officiella fanclub. DBSK hade 800 000 medlemmar då.

Tyvärr är det dock likadant i Korea som i resten av världen, när du blivit populär är det också mängder av andra människor som inte gillar det du gör. Koreanska fans har dock ytterligare en växel och kan bete sig riktigt otrevligt. Det är dessa som kallas för antifans.

Antifans tar till extrema metoder för att skada sina hatgrupper. Exempelvis gick Wonder Girls fans och VIP’s ihop och köpte upp biljetter till DBSKs tredje asiatiska turné. Dels för att deras fans inte skulle få biljetter, dels för att DBSK skulle tvingas uppträda inför en liten publik. När SM Entertainment hade sin årliga Dream Townkonsert 2008 gick alla de andra fansen emot SNSD och stängde av sina lightsticks och blev helt tysta.

Andra antifans har tagit till ännu mer fulare metoder, särskilt när det gäller enskilda idoler. När Hankyung var med i Super Junior spred antifans rykten om att han missbrukade droger vilket gick så långt att bolaget drogtestade honom. Även om han var ren blev hans image skadad. Han fick även blod skickat till sig med posten. Yunho i DBSK är kanske den som råkat allra värst ut. 2010 drack han ur en flaska utplacerad av ett galet antifan som bla innehöll superlim. Han blev sjuk och inlagd på sjukhus men klarade sig utan men. Han sade sedan i intervjuer att den incidenten skrämde honom väldigt mycket. Heechul i Super Junior skrev om förgiftningen på sin hemsida men blev tvungen att ta bort det efter att fansen hotade honom också.

Vi avslutar med jättefin video på hur fansen sjunger för Super Junior och killarnas reaktioner. Man kan ju konstatera att det är en fördel att vara många för det är ju alltid någon som kan fortsätta sjunga om man skulle behöva gråta en skvätt. 😉

Read Full Post »

JJimjilbang

찜질방 JJimjilbang, löst översatt ångrum, är ett populärt tidsfördriv för koreanska familjer. Det är ett slags spa, med olika duschar, badkar, ångrum och massagebänkar, indelade efter kön. På större jjimjilbang finns ofta ytterligare våningar med nån slags café/bar, tv-apparater (ibland även datorer och karaoke!) och övernattningsmöjligheter. Det är inte dyrt att sova över på jjimjilbang så i praktiken kan man resa runt i Korea och på billigt på badhus.


Här demonstrerar jag den rekommenderade looken när man är på jjimjilbang. Två vinklar så ni ser ordentligt. Man tar helt enkelt en vanlig handduk och viker två gånger på längden, sedan rullar man in kanterna till Leiabullar.



JJimjilbang påminner om en svensk simhall. Man betalar i kassan och får en nyckel till ett skåp men man får även handduk och en pyjamasliknande outfit. Om man vill kan man köpa en speciell liten handduk som enligt ryktet är suverän för att skrubba sig riktigt ren. Först duschar man, sedan kan man njuta av badkar och jacuzzis i varierande temperaturer från iskallt till skållhett. Man kan även få skiten skrubbad av sig (bokstavligen) av personal. Det ska tydligen vara smärtsamt och förnedrande men ge väldigt vacker, len hud efteråt. Massage finns också och kostar en slant extra. 


Efteråt när man är ren kan man sätta sig och koppla av i något av de varma rummen. Vissa av rummen har vulkanisk sand och mineraler på golvet. Det är även vanligt att man dricker och äter något lätt inne på jjimjilbang. Den traditionella drycken är Sikhye, en uppfriskande dryck på fermenterat ris som ska hjälpa matsmältningen. Ofta äter man ugnsbakade ägg till. 


Till slut tar man på sig sin pyjamas och går till unisexdelen där caféet ligger. Om ni söker kan man hitta mycket bilder och de flesta jjimjilbangs ser jättefina ut, inte alls som våra badhus. Vi hade tänkt besöka ett när vi är i Seoul och jag hoppas kunna köpa med mig en dunderhandduk. ^^


På tal om pyjamas kan jag inte låta bli att visa den här videon från Super Junior-Happy. Första gången jag såg den tänkte jag att det måste vara nåt skämt men nej, detta är den officiella videon. Kan ni tänka er amerikanska eller europeiska stjärnor göra något liknande? Pajama Party!








Read Full Post »

Older Posts »