Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Lösenordsskyddad: Besök

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Read Full Post »

Egentligen skulle jag berätta om hur roligt det har varit under helgen när Sera hälsade på men efter debatterna om först En liten skär och nu Tintin känner jag att jag måste utveckla lite.

För det första, jag gillar verkligen Tintin. Jag är uppväxt med att läsa albumen även om Finn och Fiffi faktiskt stod högre i kurs hos mig. Tintin i Kongo är utom tvivel rasistisk, det kan nog alla enas om egentligen men den skrevs på 1930-talet och ger uttryck för åsikterna hos gemene man i Belgien vid den tiden (jfr med Astrid Lindgrens användade av negerkung som sedermera togs bort). Sedan kan man ju ha olika åsikter om huruvida detta är bra litteratur för barn men det beslutet tycker jag åligger mig som förälder, inte någon ledare på Kulturhuset. Tintin i Kongo är dessutom det absolut sämsta albumet i hela serien i mitt tycke, dock av andra anledningar.

Det som stör mig är något helt annat, nämligen att istället för att fokusera på stereotyperna i Tintin i Kongo var det flera som lyfte fram Blå Lotus och Castafiores Juveler som utmärkta exempel på stereotypfria Tintinalbum.  Jag tycker om Blå Lotus, den har alltid varit en av mina favoriter, men den är inte fri från stereotyper. Den skildrar visserligen inte alla asiater genom en nidbild utan endast japanerna. Kineserna gestaltas väldigt fint vilket ger albumet en lite mer nyanserad bild eftersom japanernas kolonialism gjorde de impopulära både i Asien och Europa. Jag menar alltså att det är vanligt att gestalta antagonisten genom en sorts karikatyr. Tyvärr får dock alla östasiater finna sig i att bli jämförd med denna klassiska stereotyp; ögon som streck, utstående tänder, elak etc. Jag skulle kunna skriva massor om detta men det har redan kommit ursäkter och uppdateringar (bla har översättaren Björn Wahlberg svarat) lite varstans så jag låter det vara. Vill också förklara att jag är väl medveten om att Hergé jättefint adresserar den ömsesidiga osäkerheten mellan europeer och asiater i Blå Lotus, nidbilden finns dock fortfarande kvar.

Ungefär här brukar vita kränkta män börja tjafsa om att man aldrig får skämta om nåt, rasismen mot svenskar blir bara värre och värre, orka vara politiskt korrekt och andra liknande väl uttänkta svar. Det är inte rasism att bli kallad för svennebanan i kön på Ica. Testa att leva som minoritet i ett annat land ett tag, sedan kan vi prata om rasism.

Som motpol till nidbilden föreslår jag att vi tittar på lite ögongodis. Super Junior så att det räcker åt alla. Mr. Simple kom 2011 och Heechul hade fortfarande inte startat sin militärtjänstgöring. Kangin och Kibum saknas dock (+ Hankyung original 13 <3) så vi får hålla till godo med 10 stycken. 😉

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Brev

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Biofamilj

Jag får en del frågor om detta, verkar som om informationen kom bort i bloggen bland alla andra händelser i Seoul.

Under mitt samtal med Shinye på SWS fick jag veta att min biologiske morbror bor kvar på exakt samma adress som min biologiska mor uppgav till SWS för över 30 år sedan. De har inte pratat direkt med min biomor utan via morbrodern.

Första gången hon kontaktade honom var han mycket trevlig. Hon fick  uppfattningen att han var medveten om att adoptionen hade skett och han sade att han skulle kontakta sin syster och sedan återkomma. Det gjorde han aldrig. När Shinye sedan ringde upp igen blev han mycket upprörd. Det troliga är att min biomor blivit chockad över nyheten och antagligen kanske även rädd och förvirrad. (Jag har ju skrivit tidigare om varför koreanska mödrar lämnar bort sina barn.) Shinyes tolkning är att hon antagligen behöver mer tid på sig och jag uppfattade det som så att om jag skulle vilja försöka ta kontakt igen går det bra att försöka igen vid ett senare tillfälle.

Jag vet alltså att min biomor lever och att hon vet om att jag har sökt henne. Nästa steg är att lämna ett personligt brev på SWS om hon mot förmodan skulle ångra sig och vilja ta kontakt med mig.

 

 

 

Big Bang är en av mina favoritgrupper och Lies från 2008 är så bra! Jag utmanar er att försöka att inte sjunga med i I love you more, more-biten! 😉

 

 

Read Full Post »

Bloggen

Hur blir det nu med bloggen undrar ni kanske? Jag är hemkommen sedan ett par veckor tillbaka och äventyret är avslutat för den här gången. Bloggen var ju främst tänkt att vara min dagbok under tiden och för att familj hemma skulle kunna följa med på äventyret.

Nu visar det sig dock att jag fortfarande har saker att säga, både om Korea i allmänhet och att vara adopterad i synnerhet. Det verkar också som att det är en del som är intresserade av att läsa vad jag tycker, inte bara folk jag känner utan andra har hittat hit. Allra roligast är det givetvis att höra från andra adopterade som hittat användbar information här.

Så, bloggen fortsätter alltså ett tag till. Det blir kanske inte lika mycket uppdatering som förut (detta är verkligen ett heltidsjobb) men fortsätt kika in för det kommer mera. Påminner om att ni gärna får lämna förslag på ämnen ni vill att jag ska ta upp.

 

Idag kom två roliga paket med posten.  Det är ett fotoalbum med bilder från programmet som Mimi satt ihop till oss. ^^ Det andra paketet får ni vänta på.

 

T-ara, T-ara, T-ara… Ni har inte haft det lätt den senaste tiden med Hwayounggate och allt. Senaste låten Sexy Love har rätt larvig text men jag gillar den ändå. Catchy!

 

Read Full Post »

Reflektion

Först och främst, igår var verkligen en dag i Koreas tecken. När jag satt på pendeln in till Stockholm kom jag på att Lisa skulle träffa en annan koreansk Lisa idag och det kanske fanns möjlighet för mig att iaf kika in och säga hej. Sagt och gjort, jag mötte de på ett café i Götgatsbacken, där jag kunde stanna i 30 minuter innan det var dags att skynda tillbaka för att hinna möta Albin vid svampen vid 14.45.  Strax innan 15 var vi på Nam Kang för AKFs informationsmöte om nästa års IKAA-träff i Seoul.

 

IKAA är alltså International Korean Adoptees Association och AKF är en av 10 organisationer som är medlemmar. Vart tredje år hålls en träff i Seoul och nästa år är det alltså dags. Det var en bra och informativ träff. Resan verkar vara mycket bra organiserad och passa både de som varit i Korea flera gånger och de som åker för första gången.  Under själva programmet hålls många olika seminarium man kan deltaga på, där både forskare och adopterade kommer till tals. Naturligtvis även andra aktiviteter såsom en nationell fotbollsturnering och koreansk matlagning. AKF arrangerar dessutom en pretour med ett eget program. Nästa år kommer man bla åka till Sokcho och Seoraksan National Park. Den enda nackdelen är väl priset som är överkomligt om man åker ensam men om man ska åka som en familj blir det ganska saftigt. Tål att funderas på.

 

Efter träffen (som var trevlig, måste hänga med på lite aktiviteter i framtiden) skyndade jag mig iväg till Globen för att kolla in Starcraft 2 WC European Finals. Visserligen är Starcraft 1 fortfarande populärast i Korea där de tom har en tv-kanal som bara kör Starcraft och spelarna tjänar miljontals kronor. Det var kul att vara på plats och vi fick se en hel del fint spel, speciellt Zergspel som jag måste erkänna var rätt fantastiskt trots att jag inte är en fan av Zerg.

 

Vad gäller mina reflektioner: Jag är oerhört glad för att jag bestämde mig för att ansöka till Welcome Home 2012. I efterhand förstår jag att det första intrycket man får av Hemlandet är väldigt viktigt för hur man kommer att relatera till det efteråt och jag kunde inte fått ett bättre första intryck, mycket tack vare programmet och alla mina vänner. Jag har läst om andra som åkt själva och haft svårt att orientera sig i en så stor stad som Seoul, lägg till svårigheter med att kommunicera och kulturskillnader man kanske är omedveten om och då kanske man blir mycket besviken och aldrig vill åka tillbaka. Det är givetvis inget måste att åka tillbaka men jag tycker personligen att det har gett mig väldigt mycket.

 

Jag känner verkligen att jag har fått ett hemland till. Att åka till Korea är att komma hem. Jag uppskattar anonymiteten på gatorna; man är inte längre en asiatisk person utan helt enkelt bara en person. Jag fullkomligt älskar maten. Den är nyttig, god och billig. Fastän man trycker i sig mat blir man aldrig däst, trött eller sockersugen efteråt. Maten sägs vara en av orsakerna till varför många koreaner inte kan tänka sig att emigrera från Korea. Om jag bara hade fått lov att äta en sorts mat resten av livet hade det blivit koreansk mat.

 

Jag har dessutom fått fina vänner som jag pratar med på kakao talk och fb. Just nu är jag vid en punkt i livet där jag verkligen värdesätter adopterades sällskap, jag vill gärna omge mig med andra som har samma erfarenheter. Det är väl någon slags medelålderskris men det känns bra oavsett.

 

Programmet var ett minne för livet och om du är adopterad från Korea och läser detta uppmanar jag dig att hålla utkik på AC’s hemsida om de har Welcome Home 2013 nästa år. Ansök, du kommer inte att ångra dig.

 

Det var länge sedan vi körde dagens kpop! Dags att köra igång igen tycker jag, speciellt när Gangnam Style blivit så populär överallt. Roligt om fler upptäcker kpop.

G-Dragon kör lite solo och verkar släppa en ny singel i veckan. That XX släpptes för ungefär 2 veckor sedan och efter att jag kommit över pipet gillar jag den skarpt!

Read Full Post »

Offer

Det enda som håller mig tillbaka vad gäller umgänge med andra adopterade (numer har jag visserligen en stor bekantskapskrets bestående av andra adopterade och jag uppskattar verkligen dem väldigt mycket) är offermentaliteten. Detta är kontroversiella åsikter i vissa kretsar så det passar ju bra att ventilera de här på bloggen dagen innan jag ev ska gå på AKF’s IKAA-möte.

 

Med offermentalitet menar jag att vissa adopterade alltid oavsett anledning, verkar vilja skylla alla misslyckanden, missöden och motgångar på det faktum att de är adopterade. Visst, nu drar jag det till sin spets men ni förstår vart jag vill komma. Å andra sidan finns de som inte gärna pratar om adoption, helst vill de förneka att de är lite annorlunda och de uttrycker gärna att de är tacksamma över sina möjligheter. Båda de här typernas uttalanden skaver i mina öron.

 

Till exempel den här artikeln som sedan naturligtvis fick svar på tal. Ett offer och en tacksam person som helst vill att vi ska stoppa huvudet i sanden när det gäller adopterade som mår dåligt.

 

Hade skrivit mer men det är sent och jag är dödstrött. Tar det säkra före det osäkra och raderar och uppmuntrar istället till diskussion! Vad tycker ni?

 

 

Read Full Post »

Older Posts »