Lösenordsskyddad: Besök

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Tintin

Egentligen skulle jag berätta om hur roligt det har varit under helgen när Sera hälsade på men efter debatterna om först En liten skär och nu Tintin känner jag att jag måste utveckla lite.

För det första, jag gillar verkligen Tintin. Jag är uppväxt med att läsa albumen även om Finn och Fiffi faktiskt stod högre i kurs hos mig. Tintin i Kongo är utom tvivel rasistisk, det kan nog alla enas om egentligen men den skrevs på 1930-talet och ger uttryck för åsikterna hos gemene man i Belgien vid den tiden (jfr med Astrid Lindgrens användade av negerkung som sedermera togs bort). Sedan kan man ju ha olika åsikter om huruvida detta är bra litteratur för barn men det beslutet tycker jag åligger mig som förälder, inte någon ledare på Kulturhuset. Tintin i Kongo är dessutom det absolut sämsta albumet i hela serien i mitt tycke, dock av andra anledningar.

Det som stör mig är något helt annat, nämligen att istället för att fokusera på stereotyperna i Tintin i Kongo var det flera som lyfte fram Blå Lotus och Castafiores Juveler som utmärkta exempel på stereotypfria Tintinalbum.  Jag tycker om Blå Lotus, den har alltid varit en av mina favoriter, men den är inte fri från stereotyper. Den skildrar visserligen inte alla asiater genom en nidbild utan endast japanerna. Kineserna gestaltas väldigt fint vilket ger albumet en lite mer nyanserad bild eftersom japanernas kolonialism gjorde de impopulära både i Asien och Europa. Jag menar alltså att det är vanligt att gestalta antagonisten genom en sorts karikatyr. Tyvärr får dock alla östasiater finna sig i att bli jämförd med denna klassiska stereotyp; ögon som streck, utstående tänder, elak etc. Jag skulle kunna skriva massor om detta men det har redan kommit ursäkter och uppdateringar (bla har översättaren Björn Wahlberg svarat) lite varstans så jag låter det vara. Vill också förklara att jag är väl medveten om att Hergé jättefint adresserar den ömsesidiga osäkerheten mellan europeer och asiater i Blå Lotus, nidbilden finns dock fortfarande kvar.

Ungefär här brukar vita kränkta män börja tjafsa om att man aldrig får skämta om nåt, rasismen mot svenskar blir bara värre och värre, orka vara politiskt korrekt och andra liknande väl uttänkta svar. Det är inte rasism att bli kallad för svennebanan i kön på Ica. Testa att leva som minoritet i ett annat land ett tag, sedan kan vi prata om rasism.

Som motpol till nidbilden föreslår jag att vi tittar på lite ögongodis. Super Junior så att det räcker åt alla. Mr. Simple kom 2011 och Heechul hade fortfarande inte startat sin militärtjänstgöring. Kangin och Kibum saknas dock (+ Hankyung original 13 <3) så vi får hålla till godo med 10 stycken. 😉

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Brev

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Biofamilj

Jag får en del frågor om detta, verkar som om informationen kom bort i bloggen bland alla andra händelser i Seoul.

Under mitt samtal med Shinye på SWS fick jag veta att min biologiske morbror bor kvar på exakt samma adress som min biologiska mor uppgav till SWS för över 30 år sedan. De har inte pratat direkt med min biomor utan via morbrodern.

Första gången hon kontaktade honom var han mycket trevlig. Hon fick  uppfattningen att han var medveten om att adoptionen hade skett och han sade att han skulle kontakta sin syster och sedan återkomma. Det gjorde han aldrig. När Shinye sedan ringde upp igen blev han mycket upprörd. Det troliga är att min biomor blivit chockad över nyheten och antagligen kanske även rädd och förvirrad. (Jag har ju skrivit tidigare om varför koreanska mödrar lämnar bort sina barn.) Shinyes tolkning är att hon antagligen behöver mer tid på sig och jag uppfattade det som så att om jag skulle vilja försöka ta kontakt igen går det bra att försöka igen vid ett senare tillfälle.

Jag vet alltså att min biomor lever och att hon vet om att jag har sökt henne. Nästa steg är att lämna ett personligt brev på SWS om hon mot förmodan skulle ångra sig och vilja ta kontakt med mig.

 

 

 

Big Bang är en av mina favoritgrupper och Lies från 2008 är så bra! Jag utmanar er att försöka att inte sjunga med i I love you more, more-biten! 😉

 

 

Read Full Post »

Bloggen

Hur blir det nu med bloggen undrar ni kanske? Jag är hemkommen sedan ett par veckor tillbaka och äventyret är avslutat för den här gången. Bloggen var ju främst tänkt att vara min dagbok under tiden och för att familj hemma skulle kunna följa med på äventyret.

Nu visar det sig dock att jag fortfarande har saker att säga, både om Korea i allmänhet och att vara adopterad i synnerhet. Det verkar också som att det är en del som är intresserade av att läsa vad jag tycker, inte bara folk jag känner utan andra har hittat hit. Allra roligast är det givetvis att höra från andra adopterade som hittat användbar information här.

Så, bloggen fortsätter alltså ett tag till. Det blir kanske inte lika mycket uppdatering som förut (detta är verkligen ett heltidsjobb) men fortsätt kika in för det kommer mera. Påminner om att ni gärna får lämna förslag på ämnen ni vill att jag ska ta upp.

 

Idag kom två roliga paket med posten.  Det är ett fotoalbum med bilder från programmet som Mimi satt ihop till oss. ^^ Det andra paketet får ni vänta på.

 

T-ara, T-ara, T-ara… Ni har inte haft det lätt den senaste tiden med Hwayounggate och allt. Senaste låten Sexy Love har rätt larvig text men jag gillar den ändå. Catchy!

 

Read Full Post »

Reflektion

Först och främst, igår var verkligen en dag i Koreas tecken. När jag satt på pendeln in till Stockholm kom jag på att Lisa skulle träffa en annan koreansk Lisa idag och det kanske fanns möjlighet för mig att iaf kika in och säga hej. Sagt och gjort, jag mötte de på ett café i Götgatsbacken, där jag kunde stanna i 30 minuter innan det var dags att skynda tillbaka för att hinna möta Albin vid svampen vid 14.45.  Strax innan 15 var vi på Nam Kang för AKFs informationsmöte om nästa års IKAA-träff i Seoul.

 

IKAA är alltså International Korean Adoptees Association och AKF är en av 10 organisationer som är medlemmar. Vart tredje år hålls en träff i Seoul och nästa år är det alltså dags. Det var en bra och informativ träff. Resan verkar vara mycket bra organiserad och passa både de som varit i Korea flera gånger och de som åker för första gången.  Under själva programmet hålls många olika seminarium man kan deltaga på, där både forskare och adopterade kommer till tals. Naturligtvis även andra aktiviteter såsom en nationell fotbollsturnering och koreansk matlagning. AKF arrangerar dessutom en pretour med ett eget program. Nästa år kommer man bla åka till Sokcho och Seoraksan National Park. Den enda nackdelen är väl priset som är överkomligt om man åker ensam men om man ska åka som en familj blir det ganska saftigt. Tål att funderas på.

 

Efter träffen (som var trevlig, måste hänga med på lite aktiviteter i framtiden) skyndade jag mig iväg till Globen för att kolla in Starcraft 2 WC European Finals. Visserligen är Starcraft 1 fortfarande populärast i Korea där de tom har en tv-kanal som bara kör Starcraft och spelarna tjänar miljontals kronor. Det var kul att vara på plats och vi fick se en hel del fint spel, speciellt Zergspel som jag måste erkänna var rätt fantastiskt trots att jag inte är en fan av Zerg.

 

Vad gäller mina reflektioner: Jag är oerhört glad för att jag bestämde mig för att ansöka till Welcome Home 2012. I efterhand förstår jag att det första intrycket man får av Hemlandet är väldigt viktigt för hur man kommer att relatera till det efteråt och jag kunde inte fått ett bättre första intryck, mycket tack vare programmet och alla mina vänner. Jag har läst om andra som åkt själva och haft svårt att orientera sig i en så stor stad som Seoul, lägg till svårigheter med att kommunicera och kulturskillnader man kanske är omedveten om och då kanske man blir mycket besviken och aldrig vill åka tillbaka. Det är givetvis inget måste att åka tillbaka men jag tycker personligen att det har gett mig väldigt mycket.

 

Jag känner verkligen att jag har fått ett hemland till. Att åka till Korea är att komma hem. Jag uppskattar anonymiteten på gatorna; man är inte längre en asiatisk person utan helt enkelt bara en person. Jag fullkomligt älskar maten. Den är nyttig, god och billig. Fastän man trycker i sig mat blir man aldrig däst, trött eller sockersugen efteråt. Maten sägs vara en av orsakerna till varför många koreaner inte kan tänka sig att emigrera från Korea. Om jag bara hade fått lov att äta en sorts mat resten av livet hade det blivit koreansk mat.

 

Jag har dessutom fått fina vänner som jag pratar med på kakao talk och fb. Just nu är jag vid en punkt i livet där jag verkligen värdesätter adopterades sällskap, jag vill gärna omge mig med andra som har samma erfarenheter. Det är väl någon slags medelålderskris men det känns bra oavsett.

 

Programmet var ett minne för livet och om du är adopterad från Korea och läser detta uppmanar jag dig att hålla utkik på AC’s hemsida om de har Welcome Home 2013 nästa år. Ansök, du kommer inte att ångra dig.

 

Det var länge sedan vi körde dagens kpop! Dags att köra igång igen tycker jag, speciellt när Gangnam Style blivit så populär överallt. Roligt om fler upptäcker kpop.

G-Dragon kör lite solo och verkar släppa en ny singel i veckan. That XX släpptes för ungefär 2 veckor sedan och efter att jag kommit över pipet gillar jag den skarpt!

Read Full Post »

Offer

Det enda som håller mig tillbaka vad gäller umgänge med andra adopterade (numer har jag visserligen en stor bekantskapskrets bestående av andra adopterade och jag uppskattar verkligen dem väldigt mycket) är offermentaliteten. Detta är kontroversiella åsikter i vissa kretsar så det passar ju bra att ventilera de här på bloggen dagen innan jag ev ska gå på AKF’s IKAA-möte.

 

Med offermentalitet menar jag att vissa adopterade alltid oavsett anledning, verkar vilja skylla alla misslyckanden, missöden och motgångar på det faktum att de är adopterade. Visst, nu drar jag det till sin spets men ni förstår vart jag vill komma. Å andra sidan finns de som inte gärna pratar om adoption, helst vill de förneka att de är lite annorlunda och de uttrycker gärna att de är tacksamma över sina möjligheter. Båda de här typernas uttalanden skaver i mina öron.

 

Till exempel den här artikeln som sedan naturligtvis fick svar på tal. Ett offer och en tacksam person som helst vill att vi ska stoppa huvudet i sanden när det gäller adopterade som mår dåligt.

 

Hade skrivit mer men det är sent och jag är dödstrött. Tar det säkra före det osäkra och raderar och uppmuntrar istället till diskussion! Vad tycker ni?

 

 

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Finbesök

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Hemresa

Knappt hade man hunnit somna förrän klockan ringde och det var dags att gå upp igen. 5.30 skulle SWSbussen komma och hämta oss för att köra oss och bagaget över gatan till hotell Renaissance där vi skulle ta bussen till Incheon. Meredith är inte så pigg så jag knackar på hennes dörr och ser till att hon är vaken och sedan går jag ner med min väska. De väntar på oss där nere, jag lämnar mina väskor och går upp igen och som tur är är Meredith på gång nu. Vi åker tvärs över gatan till busshållplatsen, lastar av våra väskor och sätter oss ner och väntar. Det är strax över en halvtimma tills bussen ska komma.

När bussen kommer kliver vi på och sätter oss. Det är en sådan där fin buss som vi åkte på väg hem från Munkyeong, med ordentligt fotstöd och gott om plats. Vi stannar på ett par platser till innan det är dags att åka direkt till Incheon och chauffören kommer runt i bussen så vi kan köpa biljett. 15000 won kostar det, en småsumma i sammanhanget med tanke på att det tar ungefär en timma ut till flygplatsen. Vi sitter och tittar ut på Seoul men när vi lämnar city bakom oss orkar jag inte hålla ögonen öppna längre utan somnar.

Innan vi vet ordet av är vi framme vid Incheon och lastar av våra saker. Vi går in och lokaliserar tavlan med incheckningsdiskarna. Jag ska såklart till Helsingfors men Meredith ska varken till Prag eller USA utan till sin pojkvän på Irland. Vi kommer överens om att vänta på varandra efter säkerhetskontrollen. Finnairs kö går mycket långsamt så när jag väl checkat min väska och passerat pass- och säkerhetskontrollen syns inte Meredith till. Jag vet inte om det är för att det tog tid för mig eller för att det tar ännu längre tid för henne. Går lite fram och tillbaka och kollar lite i skyltfönstren. Här finns alla stora butiker, Hermès, Louis Vuitton, Chanel etc. Vi ska tåget till våra gater så jag messar Meredith via fb att jag möter henne vid hennes gate och sedan går jag till rulltrappan för att åka ner till tågperrongen. Haha, vem ser man då i rulltrappan mitt emot, jo där står Meredith så vi kan slå följe på tåget iaf. Efter lite snabb rekogniscering vart vi ska köper vi en liten  frukost på Paris Baguette (första gången på hela resan, vilka grejer de har!) och sedan går vi skilda vägar.

Passar på att köpa ytterligare lite k-pop med mig hem, tittar på svindyra souvenirer (tips, köp inte presenter på flygplatsen) och sedan går jag och sätter mig vid gate 126.

Incheon är en av världens bästa flygplatser och den brukar hamna högt på topplistorna när resenärer får rösta. Jag såg bla att det fanns en teater och ett museum. Det finns givetvis gratis wifi och allt är mycket rent och snyggt som i övriga Korea. Om man vill betala för det finns det som sagt många fina affärer att spendera pengar i.

Det dröjde inte länge innan det var dags att gå på planet. Jag fick en fönsterplats med en koreansk yngre tjej bredvid mig. Flygresan gick mycket bra. Efter att vi kommit upp til marschhöjd, serverades middagen. Jag tittade på en film och sedan somnade jag och sov faktiskt tills det var dags för lunch. Började titta på en annan film (Prince Caspian and the Dawn Treader) som jag inte hann se klart innan det var dags att landa i Helsingfors. Eftersom jag lyckats klara mig på koreanska hela vägen, vatten till middag och lunch, mjölk till kaffet, tycker tjejen bredvid att det är dags att starta en konversation och jag får återigen svara med att jag bara pratar lite koreanska. Vi pratar lite om maten och hon frågar om jag är född i Sverige. När jag säger att nej, jag är född i Seoul blir hon mycket fundersam men tar inte upp det igen och frågar inte på nytt. Kan tänka mig att hon tror att jag skäms lite och med kibun i åtanke byter hon samtalsämne.

Antar att det är pga Schengen eller något för så fort vi kom av planet hamnade vi i en säkerhetskontroll. Lite lustigt kan man tänka eftersom jag skulle tro att de flesta inte fått tag på massa olagligheter uppe i luften. Detta tog dessutom ganska lång tid. Ett par framför mig hade med sig en katt som de först satte på röntgenbandet tills säkerhetsvakten stoppade väskan och sade åt de att de inte kunde röntga katten. Undrar hur de gjorde på Incheon när de skulle på planet… Jag hade med en bit av regnbågsriskakan och uppenbarligen ser det roligt ut på röntgen eftersom de letade upp den och röntgade om min väska. Däremot brydde de sig inte om mina bakade ägg eller riset. Allt var ju tillagat men jag trodde nog att de skulle ifrågasätta äggen. Efter säkerhetskontrollen var det dags för passkontroll. Alla koreanerna på planet fick ställa sig i ytterligare en jättekö medan jag kunde gå igenom den automatiska kontrollen med mitt biometriska pass. Jag var helt ensam där.

Spenderade den resterande timmen med att leta efter hattifnattörhängen, vilket de inte hade men borde skaffa snarast, och att köpa lite godis i taxfreebutiken. Fnissade lite åt alla saltlakrits när jag tänkte på vad våra buddies tyckte om det. Rickard ringde på Skype och jag fick stå och prata i plattan vilket kändes jättefånigt. Är ju avsevärt mycket större än tom notepaden.

Det tar knappt en timme från Helsingfors till Arlanda. I och med att vi gjorde säkerhets- och passkontroll i Helsingfors är det bara att gå direkt för att hämta väskan och sedan rakt ut till bilen. Väskorna blir dock försenade av okänd anledning och först kommer en väska som är helt öppen. Den tillhör två yngre tjejer som inte kan få stängt den igen till ett helt gäng japanska turisters stora förnöjelse. De skrattar och pekar. Tjejerna hoppar på väskan och jag skämtar inte när jag säger att det tog 15 minuter för de att få stängt den. Det blir väl så när man drabbas av panik, de ville bara få igen den istället för att packa om lite då hade det nog gått på en gång. När väskan väl kommer går jag till utgången där Rickard, Adam och Moa väntar.  Det är direkt tillbaka till verkligheten för vi kan inte åka direkt hem utan måste stanna i centrum för att handla skor, höstjacka och middagsmat. Klockan hinner bli 18.30 innan vi kommer hem och vid det laget är jag ganska utmattad.

Det är skönt att komma hem men det känns också ganska overkligt. Welcome Home var en fantastisk upplevelse på alla sätt och jag rekommenderar alla som har möjlighet att söka att ta chansen.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bolaven

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »