Det är lite tyst här på bloggen, dels för att jag har skrivit min första koreanskatenta idag, dels för att vi har ett nytt schema i familjen som jag ännu inte vant mig vid.
~~~
I tidningen Ottar har det publicerats en intressant artikel som bland annat belyser sexualiseringen av asiatiska kvinnor som jag snuddat vid här. Astrid Trotzig pratar om det som många adopterade koreanskor någon gång har upplevt, att om man går på stan med en äldre man (läs sin pappa), får man blickar från folk som tror att man antingen är importfru (jag gillar verkligen inte det ordet men är för trött för att komma på något bättre) eller prostituerad. Asiatiska män däremot skildras så här:
Lee Hi’s nya är som ni kanske vet producerad av YG och heter It’s Over. Det är annorlunda sound jämfört med hur K-pop brukar låta och det är roligt att YG tar vara på hennes röst och inte stoppar in henne i den vanliga k-popmallen. Förra låten hette 1-2-3-4, lyssna gärna på den också. Här kan ni dessutom se hennes audition till K-popstar. Det gick ju bra det där.
Egentligen skulle jag berätta om hur roligt det har varit under helgen när Sera hälsade på men efter debatterna om först En liten skär och nu Tintin känner jag att jag måste utveckla lite.
För det första, jag gillar verkligen Tintin. Jag är uppväxt med att läsa albumen även om Finn och Fiffi faktiskt stod högre i kurs hos mig. Tintin i Kongo är utom tvivel rasistisk, det kan nog alla enas om egentligen men den skrevs på 1930-talet och ger uttryck för åsikterna hos gemene man i Belgien vid den tiden (jfr med Astrid Lindgrens användade av negerkung som sedermera togs bort). Sedan kan man ju ha olika åsikter om huruvida detta är bra litteratur för barn men det beslutet tycker jag åligger mig som förälder, inte någon ledare på Kulturhuset. Tintin i Kongo är dessutom det absolut sämsta albumet i hela serien i mitt tycke, dock av andra anledningar.
Det som stör mig är något helt annat, nämligen att istället för att fokusera på stereotyperna i Tintin i Kongo var det flera som lyfte fram Blå Lotus och Castafiores Juveler som utmärkta exempel på stereotypfria Tintinalbum. Jag tycker om Blå Lotus, den har alltid varit en av mina favoriter, men den är inte fri från stereotyper. Den skildrar visserligen inte alla asiater genom en nidbild utan endast japanerna. Kineserna gestaltas väldigt fint vilket ger albumet en lite mer nyanserad bild eftersom japanernas kolonialism gjorde de impopulära både i Asien och Europa. Jag menar alltså att det är vanligt att gestalta antagonisten genom en sorts karikatyr. Tyvärr får dock alla östasiater finna sig i att bli jämförd med denna klassiska stereotyp; ögon som streck, utstående tänder, elak etc. Jag skulle kunna skriva massor om detta men det har redan kommit ursäkter och uppdateringar (bla har översättaren Björn Wahlberg svarat) lite varstans så jag låter det vara. Vill också förklara att jag är väl medveten om att Hergé jättefint adresserar den ömsesidiga osäkerheten mellan europeer och asiater i Blå Lotus, nidbilden finns dock fortfarande kvar.
Ungefär här brukar vita kränkta män börja tjafsa om att man aldrig får skämta om nåt, rasismen mot svenskar blir bara värre och värre, orka vara politiskt korrekt och andra liknande väl uttänkta svar. Det är inte rasism att bli kallad för svennebanan i kön på Ica. Testa att leva som minoritet i ett annat land ett tag, sedan kan vi prata om rasism.
Som motpol till nidbilden föreslår jag att vi tittar på lite ögongodis. Super Junior så att det räcker åt alla. Mr. Simple kom 2011 och Heechul hade fortfarande inte startat sin militärtjänstgöring. Kangin och Kibum saknas dock (+ Hankyung original 13 <3) så vi får hålla till godo med 10 stycken. 😉
Gula febern är vad de personer som av okänd anledning har en besatthet av asiatiska personer drabbats av. De är alltså inte ett dugg intresserade av en som person, utan endast pga ens utseende. Ofta har de luddiga (läs sexuella, möjligen inspirerade av aningens för mkt japansk pr0n) motiv eller så önskar de sig en späd, pryd flickvän som fnissar i handen och är aegyo.
Alla jag vet kan lukta sig till en person med gula febern på en mils radie. Det är mycket uppenbart och mycket oattraktivt. Lustigt nog verkar de inte fatta att om man söker sig till en adopterad asiatisk person lär man inte få någon undergiven, söt liten pingla. 😉
Imorgon ska jag förklara aegyo lite närmare. Det passar bra med korta inlägg eftersom jag och barnen flyger till Gbg idag. Vi ska hälsa på mina föräldrar och kolla in Jennifer som spelar slutspel i Partille Cup.
Big Bang är tillbaka! Detta är dock inte deras senaste låt utan en av deras allra bästa från i mars. Den ligger fortfarande på plats 55 på Youtubes topp 100. Fantastic Baby!
Jag har synpunkter på internationell adoption, främst då givetvis från Korea. Det är dock svårt att diskutera och kritisera internationell adoption eftersom när man vill peka på en stor nackdel, rasismen, låter man som en fullfjädrad rasbiolog. Jag tror inte att det är skillnad på människor men samhället pekar gång på gång ut mig som annorlunda. Sedan är det klart att när jag känner mig annorlunda beror det till 99% av gångerna på andra saker än ren och skär rasism men den finns tyvärr också därute och jag har träffat den ett par gånger för mycket.
Att vara internationellt adopterad innebär att jag ser asiatisk ut men känner mig svensk. Jag kallar det för att vara banan, gul utanpå och vit inuti. Det i säg är inget problem, problemen uppstår när man ideligen måste försvara eller förklara sin svenska identitet. Det blir förvirrande och uttröttande när andra inte kan eller vill förstå det. Jag må se ut på ett sätt men jag är svensk, mycket mer svensk är koreansk. För att ge ett konkret exempel har jag haft en gymnasielärare som inte ville ge mig högre betyg än 3 (första betyget visserligen) och frågade mamma och pappa om mitt modersmål och om de upplevde att jag hade problem med språket. Hen gav sig inte trots att de snällt förklarade att jag var adopterad och att svenska var mitt modersmål. Kortfattat kan man väl säga att hur man ser ut avgör hur man blir behandlad. Det är givetvis så för alla människor, att ens utseende kan både vara en fördel eller en nackdel. Det som gör det annorlunda för oss är just bananproblematiken. Vi känner oss på ett sätt men blir behandlade på ett annat.
Alla har någon gång blivit utsatta på ett eller annat sätt pga sitt utseende. Om man är svensk kanske någon ropat nåt om Sverige eller svenska flickor när man varit utomlands. För oss internationellt adopterade händer detta på hemmaplan. Jag vet inte alls hur det är för adopterade killar, för konstigt nog känner jag ingen, utan kan bara tala om mina egna erfarenheter. Rätt som det är är det någon som tilltalar mig med Konnichiwa eller Nihao. Aldrig Annyeonghaseyo!? Det låter inte som någon stor affär att någon tilltalar en på ett annat språk men sätt det i en kontext att det oftast är fnissande tonåringar eller karlar med gula febern. Jag känner mig inte trakasserad på något vis men det gör mig trött och ibland lite besviken. Händer detta ofta? Nej, det kan jag inte påstå men man kan väl säga att det händer tillräckligt ofta för att jag inte ska kunna glömma av det.
Det kan ju vara roligt också, som när jag blir stoppad på centralen av ett par japanska turister. Jag förklarar vänligt att nej, jag pratar inte japanska, jag är från Korea, men lättnaden i deras ansikten av att se en annan asiatisk person man kan fråga var tydlig.
Det är inte bara att resa tillbaka till Korea och tro att man ska smälta in. Visst, utseendemässigt gör man det först men man kan inte språket och man har annorlunda kroppspråk. Hittills har jag blivit jättestörd av att träffa ‘äkta’ koreaner. Jag vågar inte öppna munnen och går mest omkring och oroar mig för vad de tycker. Trots att de knappast bryr sig om random människa i affären eller på gatan. Lustigt nog är min reaktion inte alls likadan i ex Chinatown. Allt sitter i mitt huvud. Vi får väl se hur det blir i Korea. Kan ju inte gå omkring på tårna hela tiden.
Igår släpptes 2NE1’s nya single I Love You och jag kan stolt meddela att den igår låg etta i Sverige på iTunes elektroniska lista och plats 31 på totala listan senast jag kollade! Tyvärr är det ingen video ute än men om man vill höra låten som är jättebra är det bara att söka på youtube där audion finns. Istället kör vi en klassiker från 2009, 2PM’s Again and again.
A Piece of my Seoul 