Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Welcome home’ Category

Nu är det dags!

Adoptionscentrum har lagt upp informationen om hur man söker till SWS Motherland Tour 2013. I år är det bara sex sökanden från Sverige som får åka så skynda och sök! Resan var en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv. Jag fick lite nya perspektiv och framförallt massor av fina vänner. Sista anmälningsdag är 6 maj! Om du är adopterad och funderar på att söka kan du maila mig eller kommentera om du undrar något.

Läs mer om Motherland Tour här.

Annonser

Read Full Post »

Barnhem

Jag snuddade bara vid detta ämnet när jag återberättade vad som hände i Seoul och tänkte att jag skulle utveckla lite mer hur det kändes att besöka barnhemmen. Främst för att för några månader sedan publicerades det en liten artikel på SWS koreanska hemsida där Jungae, Maries buddy och Wook, Linns buddy svarade på tre frågor. Tyvärr finns artikeln bara på koreanska men man kan hitta den här. När vi var hos Lisa passade vi på att låta Hakjun översätta den åt oss.

De första två frågorna handlade främst om SWS men den sista frågan löd: Vad vill du säga till bebisarna som kommer adopteras bort? Jag blev väldigt känslomässigt berörd av frågan så om jag har missuppfattat något beror det främst på mig själv och inte Hakjuns översättning. Jungaes svar var att hon har träffat den person som du (läs adoptivbebisen) kommer att bli i framtiden och att du är en lycklig och framgångsrik människa. Wook svarade att alla människor föds med tomma fickor och det viktiga är vad man fyller fickorna med. Fyller man de med sten kommer det bara vara sten i fickorna, fyller man de med guld kommer man att ha guld i fickorna. Sedan dess har jag funderat på vad jag skulle vilja säga till adoptivbarnen som väntar på hem i Korea.

~~~

Alla bilderna har jag lånat av Linn. Var snäll och respektera hennes bilder.

Under Welcome Homeprogrammet skulle vi en dag volontärarbeta på ett av SWS barnhem i Seoul. Just detta låg i samma hus som vi bodde i före och efter programmet, SWS Guest House. Det hade vi inte haft en aning om och vi blev ganska chockade när vi insåg att det var massa bebisar på våningarna under oss. De yngsta var födda i juni (vi var där i augusti), alltså endast två månader gamla och de äldsta runt 5-6 månader. De flesta bor en tid på barnhemmet innan de placeras i fosterfamilj.

I likhet med de andra volontärarbetarna fick vi av oss skorna och ta på oss rosa morgonrockar i bomull innan vi släpptes in till bebisarna. Det var oerhört varmt och kvavt därinne. Vet inte om det är någon kulturell skillnad för personligen tyckte jag att det var alldeles för varmt för små bebisar. I de olika rummen var barnen uppdelade efter ålder. Fullt med små spjälsängar stod på rad. De allra flesta hade mobiler hängades ovanför. I rummen för de lite äldre bebisarna fanns dessutom flera olika sorters babysitters. På sängen stod barnets namn och alla bebisarna hade en korresponderande namntag runt fotleden. De flesta bebisarna var klädda i vita, rosa eller blå kläder men färgen på kläderna utgjorde ingen indikation på könet på bebisen.


tag

 

Jag och Linn hamnade först inne hos de små tvåmånadersbebisarna. Vi började givetvis att gråta och höll på att bli utkörda av en socialarbetare innan hon förstod att vi inte snorade för att vi var förkylda utan för att vi grät. Jag grät för bebisarna, de var så små och vad skulle hända med de i framtiden? Skulle de få fina familjer och bli älskade? Skulle de kanske åka till Sverige och dela mitt modersmål? Skulle de bli lyckliga? Jag grät också för min egen skull. För länge sedan var jag också en av dessa bebisar. Ett litet barn utan en egen familj och en oviss framtid.

linn

Det var stort att vara därinne. Jag plockade upp en bebis så fort jag kom åt och fick en nappflaska med ersättning att ge. Det var ganska många andra volontärer där. Uppenbarligen försökte de se till så att alla bebisar fick så mycket social kontakt som möjligt. Trots detta blev man ibland tvungen att lägga ifrån sig en bebis för att ta upp en annan gråtande med följden att den man hållit i tidigare började gråta istället. Det skar givetvis i hjärtat.

Inne hos de lite äldre bebisarna kunde man socialisera lite mer. De är ju vaknare och satt gärna uppe i babysitters, eller låg på golvet och försökte vända på sig. Volontärerna gungade dem i små gungor eller hade dem i knäet och lekte med dem. Jag tyckte att dessa bebisarna verkade nöjda.

bebis

För att vara ett barnhem var det ganska idylliskt måste jag nog tillstå. Inte alls någon känsla av instutition, det var mycket lugn stämning och volontärerna satt på golvet med barnen och småpratade som på vilken öppen förskola som helst. Ingen bebis behövde vänta på att bli bytt på eller ligga ensam och gråta särskilt länge. Alla var tjocka och goa. Nu har jag ju inget annat barnhem att jämföra med (de flesta har väl aldrig besökt något) men att det ska vara bra på barnhem är ingen självklarhet, det tror jag ingen är naiv nog att tro.

barnhem

Jag fick nästan samma känsla på AMSA, ett rehabiliteringscenter för barn med olika handikapp. En del av barnen bodde här därför att deras biologiska föräldrar inte klarade av att ta hand om dem, andra för att de var övergivna och hade särskilda behov. Synen på rörelsehindrade och handikappade är inte samma i Korea som i Sverige. När jag rör mig i Stockholm ser jag dagligen människor med olika sorters handikapp, i Korea såg jag aldrig någon. Här finns det hissar på varje tunnelbanestation, i Seoul (där de dessutom har gigantiska stationer som täcker två kvarter) där det kan finnas över tio olika utgångar på en och samma station finns kanske en enda som är dåligt skyltad. Trots detta verkade även barnen på AMSA ha det bra. De hade tillgång till sjukgymnastik, undervisning och stöd och jag fick uppfattningen att detta kanske inte var självklart för alla handikappade barn i Korea.

~~~

Vad säger man då till ett barn som väntar på sin familj? Det enda jag kommer att tänka på är Aibileens ord till de många barnen hon tog hand om i Kathryn Stocketts bok The Help.

 

You is kind.

You is smart.

You is important.

 

Read Full Post »

Uppdatering

Jag hade helt glömt bort att jag fortfarande har flera inlägg där det saknas bilder. Igår hann jag iaf uppdatera ett av de med de aktuella fotona. Gå in och kolla här för att se massa foton. Alla  inlägg innan dess ska vara  kompletta och sedan är det några stycken kvar.

Ikväll anländer Linn till Stockholm och imorgon kommer Emma och Elina! Det blir en heldag på stan för oss imorgon, ska bli oerhört roligt att träffa alla igen. Bilder och rapport följer. Det enda negativa är att vi missar AKF’s Chuseokfest men det får bli en annan gång.

 

Detta är tydligen mitt hundrade inlägg.  Vi får fira det med TVXQ’s comebacklåt Catch Me.

Read Full Post »

Bloggen

Hur blir det nu med bloggen undrar ni kanske? Jag är hemkommen sedan ett par veckor tillbaka och äventyret är avslutat för den här gången. Bloggen var ju främst tänkt att vara min dagbok under tiden och för att familj hemma skulle kunna följa med på äventyret.

Nu visar det sig dock att jag fortfarande har saker att säga, både om Korea i allmänhet och att vara adopterad i synnerhet. Det verkar också som att det är en del som är intresserade av att läsa vad jag tycker, inte bara folk jag känner utan andra har hittat hit. Allra roligast är det givetvis att höra från andra adopterade som hittat användbar information här.

Så, bloggen fortsätter alltså ett tag till. Det blir kanske inte lika mycket uppdatering som förut (detta är verkligen ett heltidsjobb) men fortsätt kika in för det kommer mera. Påminner om att ni gärna får lämna förslag på ämnen ni vill att jag ska ta upp.

 

Idag kom två roliga paket med posten.  Det är ett fotoalbum med bilder från programmet som Mimi satt ihop till oss. ^^ Det andra paketet får ni vänta på.

 

T-ara, T-ara, T-ara… Ni har inte haft det lätt den senaste tiden med Hwayounggate och allt. Senaste låten Sexy Love har rätt larvig text men jag gillar den ändå. Catchy!

 

Read Full Post »

Reflektion

Först och främst, igår var verkligen en dag i Koreas tecken. När jag satt på pendeln in till Stockholm kom jag på att Lisa skulle träffa en annan koreansk Lisa idag och det kanske fanns möjlighet för mig att iaf kika in och säga hej. Sagt och gjort, jag mötte de på ett café i Götgatsbacken, där jag kunde stanna i 30 minuter innan det var dags att skynda tillbaka för att hinna möta Albin vid svampen vid 14.45.  Strax innan 15 var vi på Nam Kang för AKFs informationsmöte om nästa års IKAA-träff i Seoul.

 

IKAA är alltså International Korean Adoptees Association och AKF är en av 10 organisationer som är medlemmar. Vart tredje år hålls en träff i Seoul och nästa år är det alltså dags. Det var en bra och informativ träff. Resan verkar vara mycket bra organiserad och passa både de som varit i Korea flera gånger och de som åker för första gången.  Under själva programmet hålls många olika seminarium man kan deltaga på, där både forskare och adopterade kommer till tals. Naturligtvis även andra aktiviteter såsom en nationell fotbollsturnering och koreansk matlagning. AKF arrangerar dessutom en pretour med ett eget program. Nästa år kommer man bla åka till Sokcho och Seoraksan National Park. Den enda nackdelen är väl priset som är överkomligt om man åker ensam men om man ska åka som en familj blir det ganska saftigt. Tål att funderas på.

 

Efter träffen (som var trevlig, måste hänga med på lite aktiviteter i framtiden) skyndade jag mig iväg till Globen för att kolla in Starcraft 2 WC European Finals. Visserligen är Starcraft 1 fortfarande populärast i Korea där de tom har en tv-kanal som bara kör Starcraft och spelarna tjänar miljontals kronor. Det var kul att vara på plats och vi fick se en hel del fint spel, speciellt Zergspel som jag måste erkänna var rätt fantastiskt trots att jag inte är en fan av Zerg.

 

Vad gäller mina reflektioner: Jag är oerhört glad för att jag bestämde mig för att ansöka till Welcome Home 2012. I efterhand förstår jag att det första intrycket man får av Hemlandet är väldigt viktigt för hur man kommer att relatera till det efteråt och jag kunde inte fått ett bättre första intryck, mycket tack vare programmet och alla mina vänner. Jag har läst om andra som åkt själva och haft svårt att orientera sig i en så stor stad som Seoul, lägg till svårigheter med att kommunicera och kulturskillnader man kanske är omedveten om och då kanske man blir mycket besviken och aldrig vill åka tillbaka. Det är givetvis inget måste att åka tillbaka men jag tycker personligen att det har gett mig väldigt mycket.

 

Jag känner verkligen att jag har fått ett hemland till. Att åka till Korea är att komma hem. Jag uppskattar anonymiteten på gatorna; man är inte längre en asiatisk person utan helt enkelt bara en person. Jag fullkomligt älskar maten. Den är nyttig, god och billig. Fastän man trycker i sig mat blir man aldrig däst, trött eller sockersugen efteråt. Maten sägs vara en av orsakerna till varför många koreaner inte kan tänka sig att emigrera från Korea. Om jag bara hade fått lov att äta en sorts mat resten av livet hade det blivit koreansk mat.

 

Jag har dessutom fått fina vänner som jag pratar med på kakao talk och fb. Just nu är jag vid en punkt i livet där jag verkligen värdesätter adopterades sällskap, jag vill gärna omge mig med andra som har samma erfarenheter. Det är väl någon slags medelålderskris men det känns bra oavsett.

 

Programmet var ett minne för livet och om du är adopterad från Korea och läser detta uppmanar jag dig att hålla utkik på AC’s hemsida om de har Welcome Home 2013 nästa år. Ansök, du kommer inte att ångra dig.

 

Det var länge sedan vi körde dagens kpop! Dags att köra igång igen tycker jag, speciellt när Gangnam Style blivit så populär överallt. Roligt om fler upptäcker kpop.

G-Dragon kör lite solo och verkar släppa en ny singel i veckan. That XX släpptes för ungefär 2 veckor sedan och efter att jag kommit över pipet gillar jag den skarpt!

Read Full Post »

Hemresa

Knappt hade man hunnit somna förrän klockan ringde och det var dags att gå upp igen. 5.30 skulle SWSbussen komma och hämta oss för att köra oss och bagaget över gatan till hotell Renaissance där vi skulle ta bussen till Incheon. Meredith är inte så pigg så jag knackar på hennes dörr och ser till att hon är vaken och sedan går jag ner med min väska. De väntar på oss där nere, jag lämnar mina väskor och går upp igen och som tur är är Meredith på gång nu. Vi åker tvärs över gatan till busshållplatsen, lastar av våra väskor och sätter oss ner och väntar. Det är strax över en halvtimma tills bussen ska komma.

När bussen kommer kliver vi på och sätter oss. Det är en sådan där fin buss som vi åkte på väg hem från Munkyeong, med ordentligt fotstöd och gott om plats. Vi stannar på ett par platser till innan det är dags att åka direkt till Incheon och chauffören kommer runt i bussen så vi kan köpa biljett. 15000 won kostar det, en småsumma i sammanhanget med tanke på att det tar ungefär en timma ut till flygplatsen. Vi sitter och tittar ut på Seoul men när vi lämnar city bakom oss orkar jag inte hålla ögonen öppna längre utan somnar.

Innan vi vet ordet av är vi framme vid Incheon och lastar av våra saker. Vi går in och lokaliserar tavlan med incheckningsdiskarna. Jag ska såklart till Helsingfors men Meredith ska varken till Prag eller USA utan till sin pojkvän på Irland. Vi kommer överens om att vänta på varandra efter säkerhetskontrollen. Finnairs kö går mycket långsamt så när jag väl checkat min väska och passerat pass- och säkerhetskontrollen syns inte Meredith till. Jag vet inte om det är för att det tog tid för mig eller för att det tar ännu längre tid för henne. Går lite fram och tillbaka och kollar lite i skyltfönstren. Här finns alla stora butiker, Hermès, Louis Vuitton, Chanel etc. Vi ska tåget till våra gater så jag messar Meredith via fb att jag möter henne vid hennes gate och sedan går jag till rulltrappan för att åka ner till tågperrongen. Haha, vem ser man då i rulltrappan mitt emot, jo där står Meredith så vi kan slå följe på tåget iaf. Efter lite snabb rekogniscering vart vi ska köper vi en liten  frukost på Paris Baguette (första gången på hela resan, vilka grejer de har!) och sedan går vi skilda vägar.

Passar på att köpa ytterligare lite k-pop med mig hem, tittar på svindyra souvenirer (tips, köp inte presenter på flygplatsen) och sedan går jag och sätter mig vid gate 126.

Incheon är en av världens bästa flygplatser och den brukar hamna högt på topplistorna när resenärer får rösta. Jag såg bla att det fanns en teater och ett museum. Det finns givetvis gratis wifi och allt är mycket rent och snyggt som i övriga Korea. Om man vill betala för det finns det som sagt många fina affärer att spendera pengar i.

Det dröjde inte länge innan det var dags att gå på planet. Jag fick en fönsterplats med en koreansk yngre tjej bredvid mig. Flygresan gick mycket bra. Efter att vi kommit upp til marschhöjd, serverades middagen. Jag tittade på en film och sedan somnade jag och sov faktiskt tills det var dags för lunch. Började titta på en annan film (Prince Caspian and the Dawn Treader) som jag inte hann se klart innan det var dags att landa i Helsingfors. Eftersom jag lyckats klara mig på koreanska hela vägen, vatten till middag och lunch, mjölk till kaffet, tycker tjejen bredvid att det är dags att starta en konversation och jag får återigen svara med att jag bara pratar lite koreanska. Vi pratar lite om maten och hon frågar om jag är född i Sverige. När jag säger att nej, jag är född i Seoul blir hon mycket fundersam men tar inte upp det igen och frågar inte på nytt. Kan tänka mig att hon tror att jag skäms lite och med kibun i åtanke byter hon samtalsämne.

Antar att det är pga Schengen eller något för så fort vi kom av planet hamnade vi i en säkerhetskontroll. Lite lustigt kan man tänka eftersom jag skulle tro att de flesta inte fått tag på massa olagligheter uppe i luften. Detta tog dessutom ganska lång tid. Ett par framför mig hade med sig en katt som de först satte på röntgenbandet tills säkerhetsvakten stoppade väskan och sade åt de att de inte kunde röntga katten. Undrar hur de gjorde på Incheon när de skulle på planet… Jag hade med en bit av regnbågsriskakan och uppenbarligen ser det roligt ut på röntgen eftersom de letade upp den och röntgade om min väska. Däremot brydde de sig inte om mina bakade ägg eller riset. Allt var ju tillagat men jag trodde nog att de skulle ifrågasätta äggen. Efter säkerhetskontrollen var det dags för passkontroll. Alla koreanerna på planet fick ställa sig i ytterligare en jättekö medan jag kunde gå igenom den automatiska kontrollen med mitt biometriska pass. Jag var helt ensam där.

Spenderade den resterande timmen med att leta efter hattifnattörhängen, vilket de inte hade men borde skaffa snarast, och att köpa lite godis i taxfreebutiken. Fnissade lite åt alla saltlakrits när jag tänkte på vad våra buddies tyckte om det. Rickard ringde på Skype och jag fick stå och prata i plattan vilket kändes jättefånigt. Är ju avsevärt mycket större än tom notepaden.

Det tar knappt en timme från Helsingfors till Arlanda. I och med att vi gjorde säkerhets- och passkontroll i Helsingfors är det bara att gå direkt för att hämta väskan och sedan rakt ut till bilen. Väskorna blir dock försenade av okänd anledning och först kommer en väska som är helt öppen. Den tillhör två yngre tjejer som inte kan få stängt den igen till ett helt gäng japanska turisters stora förnöjelse. De skrattar och pekar. Tjejerna hoppar på väskan och jag skämtar inte när jag säger att det tog 15 minuter för de att få stängt den. Det blir väl så när man drabbas av panik, de ville bara få igen den istället för att packa om lite då hade det nog gått på en gång. När väskan väl kommer går jag till utgången där Rickard, Adam och Moa väntar.  Det är direkt tillbaka till verkligheten för vi kan inte åka direkt hem utan måste stanna i centrum för att handla skor, höstjacka och middagsmat. Klockan hinner bli 18.30 innan vi kommer hem och vid det laget är jag ganska utmattad.

Det är skönt att komma hem men det känns också ganska overkligt. Welcome Home var en fantastisk upplevelse på alla sätt och jag rekommenderar alla som har möjlighet att söka att ta chansen.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Avslutning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Older Posts »