The Not So Secret Life of an Adoptee ställde genom sociala medier frågan What do you hate about adoption? De flesta av svaren kan jag inte identifiera mig med, eftersom man förstår att det handlar om inhemska amerikanska adoptioner där lagar och regler inte alltid har barnens bästa i åtanke. Jag har alltid vetat och känt mig trygg i vetskapen att adoptionen av mig har skett efter konstens alla regler. Vissa av citaten förstår jag dock.
4. Because people repeatedly feel that is it okay to invalidate my experiences because they know someone else that is adopted. (Jag får nog lov att erkänna att jag själv inte alltid stödjer andras erfarenheter men det är givetvis lika sanna som mina. Bättring utlovas!)
17. It left me with a hole inside and searching for faces in crowds.
36. My fate was controlled by circumstances before I was born and decision made by people who did not know me.
38. It deprives me of my full identity.
40. It leaves me forever unsettled, forever wondering ”what-if”, and forever feeling incomplete.
~~~
Classic är en låt med lite olika k-popstjärnor, Taekyeon och Wooyoung från 2PM, Suzy från Miss A och JYP. Jag är mycket svag för Wooyoung måste jag erkänna. Var nästan säker på att jag länkat hans Sexy Lady tidigare men kan inte hitta det inlägget. Textad på engelska. ^^
Å. Det är just sånt där som får hjärtat att värka om man är adoptivförälder. Vad fan har vi gjort? Har vi dömt våra barn till evigt utanförskap och ett olyckligt liv? Jag tror att det är just den smärtan och ångesten som får många adoptivföräldrar att begå det misstag som beskrivs i punkt 4, och det är givetvis oförlåtligt. Samtidigt som det väl ändå är så att exempelvis punkt 36 är ganska allmängiltig och gäller för många andra av oss, inte bara adopterade.
Först och främst, jag hoppas att ingen känner skuld, varken bioföräldrar eller adoptivföräldrar. I en perfekt värld hade ingen behövt uppleva barnlöshet eller adoptera bort sitt barn men det är inget annat än en utopi. Det är mänskligt att grubbla antar jag, på gott och ont.
Filar på ett ytterligare ett inlägg om identitet och utanförskap men jag kan väl säga att utanförskapet finns där och jag antar att alla svenskar med annan etnicitet upplever samma sak. Vad som är förvirrande är att adopterade är uppfostrade att vara svenska och se på oss själva som svenskar. Samhället gör det ej. För mig som har en trygg grund att stå på med familj och vänner blir dock utanförskapet mest ett litet irritationsmoment som dyker upp då och då men som jag lätt kan avfärda.
Angående olyckliga adopterade är det ett jättesvårt ämne. Man kan inte ignorera statistiken i det här fallet, de finns och de är många. Många jag känner, om än lyckliga idag, kan berätta om kränkningar eller identitetskriser. Jag vet inte mycket om ämnet i sig mer än att jag personligen kan tycka att internationella adoptioner pågått såpass länge att man borde ha en handlingsplan för att hantera sådana här problem (det kanske tom finns?).
Visst är punkt 36 allmängiltig men sett ur adopterades synvinkel kanske lite extra speciell? ‘Sliding Doors’ påverkar givetvis alla men utgången här är så extrem. Det känns som om jag bara dravlar nu haha.
Jag håller verkligen med dig ifråga om att det borde finnas en handlingsplan! Enskilda föräldrar kanske till nöds kan förlåtas för att de inte vill se problemen i vitögat, det blir för smärtsamt, men att samhälle och myndigheter inte vill göra det är inget annat än en skandal!
Oja, visst är det extra speciellt med Sliding Doors-effekten när det gäller adoption. En sak som vi knappt berättat för någon är att vår son egentligen skulle ha kommit till ett annat par, men de tackade nej för att de fick kalla fötter. AC missade sedan att ta bort deras namn från hans handlingar, så vi vet vilka de är. De bor ett par mil bort. Just när vi fått honom tänkte jag mycket på detta, hur nära det varit att han inte blivit vår utan någon annans. Men nu tänker jag aldrig på det längre, han ÄR ju vår. Det hade inte kunnat bli på något annat sätt.
Men en sak som ibland kan komma bort när tonläget är som hätskast (detta gäller givetvis inte dig) är att de beslut som fattades över huvudet på den adopterade ofta är väldigt väl övervägda och underbyggda och med de allra bästa intentioner. Fast det får man väl höra till leda som adopterad, kan jag å andra sidan tänka mig.